Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kvick poäng – äfven understundom den rena burlesken
– det var Sehlstedts rätta fält, och där var han
mästare. Hvad han älskade i lifvet, älskade han också
i dikten: hafvet och vårbäcken, naturmänniskan och
sångfågeln, det sunda, måttfulla och glädtiga – det
oskyldiga sällskapsskämtet kring ett godt bord och
ett godt glas. I alla hans sånger kommer liksom med
öppna armar emot oss hans egna fryntliga personlighet,
hans välvilliga, förnöjsamma sinnelag, främmande för
all flärd, allt konstladt sken.
Vidare var han ett barn af sin tid och
blir äfven därigenom värd att skärskådas af
litteraturhistorikern, som önskar se ett visst
tidslynne afspegladt i dess dikt och sång. Det var
en lycklig tid, de första decennierna af innevarande
halfsekel. De djupa motsatser, som uppröra våra dagar
och bringa söndring såväl i individens eget hjärta,
som mellan hela klasser och folk, hade då ännu knappt
vaknat, eller åtminstone fördes deras strid icke
så bittert och skoningslöst. Det gick en hoppfull
fläkt genom världen – alla svårigheter, som stodo
i vägen för mänsklighetens harmoniska utveckling,
syntes möjliga att lösa – ett våldets Sebastopol
föll i ruiner, en Garibaldi behöfde blott visa sig,
och sekelgamla bojor lossnade i samma ögonblick. I
vårt goda gamla Sverige hade man just ingen känning
af några sekelgamla orättvisor eller värre olyckor
än en liten penningkris emellanåt; men hur var
man inte liberal, hur klappade man inte bifall åt
framåtskridandets segrar på världsteatern, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
