Minnesteckningar och andra uppsatser / Elias Sehlstedt (1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ELIAS SEHLSTEDT

Tänk er en liten ö, så där en 8 mil ute i Stockholms skärgård -- icke grön och lummig och skyddad som vid Skuru -- men belägen ytterst i hafsbandet, omspolad af det salta stänket och kringtjuten af stormarne; en ö af bara sand och klippor med litet ljung bland skrefvorna och några tunnland gles barrskog, urblekt och utsugen af hafsvinden. Den fåtaliga befolkningen -- lotsar och fiskare -- lefver ett hårdt och sträfsamt lif ute på sjön -- värre blir det, då sjöfarten för året upphör och isen hvarken bär eller brister. Förbindelsen med fastlandet är stundom afbruten i veckotal, och tillika möjligheten att proviantera. Stackare den, som ej i tid för hela vintern kunnat fylla sitt visthus! Då kan lefnaden ibland vara rätt eländig, såsom skalden säger:

Hjälplös och arm får befolkningen dö,
Läkare finns ej, och ej Fru Nödvändig,
Två mil till prästen längst bort på en ö.

Detta är i största korthet beskrifningen på lots- och tullstationen Sandhamn, sådan den tedde sig ännu för en 30 eller 40 år sedan. Efter den

316

tiden har den tilltagande välmågan spridt sig äfven till detta yttersta hörn af Sveriges landamären. Hvarje sommar ditför talrika Stockholmsgäster, för hvilkas räkning nätta villor uppväxa bland de röda stugorna från gamla dagar, ställets egna resurser hafva på mångfaldigt sätt utvecklat sig, och tack vare isbrytare och elektrisk telegraf kan man ej mera vintertiden blifva så afstängd från den omgifvande världen som förut.

Men, som sagdt, det är ej det moderna Sandhamn som vi nu tänka på; det är till 1840--50-talets »vinterlurfviga, ramsugande Sandhamn» vi här vilja försätta oss, det Sandhamn, om hvilket med någon skymt af sanning kunde påstås, att

Den bör bo här, som har röfvat posten
Och slagit hjäl både far och mor.

Genom ödets sällsamma skickelse fastlästes vid detta ödsliga ställe, denna hårda natur, för 17 långa år en lefnadsfrisk man, en äkta sångaresjäl med ett hjärta känsligt och törstande efter skönhet -- icke den tragiskt storartade, som talar i stormens rytande, utan den blida och fagra, som doftar i ängens blommor, sorlar i skogens vårbäckar och strålar ur lyckliga, sorglösa människoögon. Ödet befallde skaldenaturen att gömma sig i en tullinspektörs skepelse och fullgöra hans prosaiska värf i ständig färd med brådskande sjökaptener och grofhuggare. Då vintern förunnade ett afbrott i göromålen, kom hvilan i form af isolering, med en lefnadsordning där salt strömming allt för ofta

317

utgjorde hufvudrätten, och till ämne för de ledigvordna tankarne kom en oförvållad penningskuld att troget följa nästan hela lifvet igenom.

Hvad kunde skaldenaturen under sådana förhållanden utveckla sig till? Sannolikast hade den lilla gnistan slocknat i köld, mörker och umbäranden, eller åtminstone öfvergått från blidhet till bitterhet, från harmoni till missljud och pessimistiska utgjutelser.

Den som utskiftar lifvets bördor fogade det annorlunda. Fick den poetiske tullinspektören sig tilldelt en lott, som de flesta skulle kallat hård, undfick han tillika i sin karaktärs innersta kärna den sällsynta egenskapen, att i alla skiften hålla färgen, och detta i så hög grad, att icke den mest pröfvade, väderbitne lots kunnat göra det bättre. Tack vare denna egenskap, vardt han alldeles ingen pessimist, han vardt Elias Sehlstedt.

Namnet behöfver blott uttalas, för att öfverallt i Sveriges land tusentals anleten skola ljusna -- hvilken vän af sången har icke honom att tacka för någon stund af harmlös glädje, af oskyldigt skämt -- för mången sann och lefvande tafla från land och sjö? Äfven i detta sistnämnda fall har Sehlstedt gifvit prof på poesiens segrande makt; ty liksom hans glada humor och ljusa förnöjsamhet icke af några yttre förhållanden kunde betvingas, så förstod han äfven att af Sandhamns ofruktbara klippor och kulna haf skapa ett helt litet skönhetsrike. Endast ett i botten kärleksfullt sinne förmår detta. Han älskade naturen: i brist på annan, den

318

fattiga vrå af svenska jorden dit han blifvit försatt -- och allt blef vackert i den belysning, som gick ut från honom själf. Ännu förmår han oss att med samma ögon betrakta det som vi eljest skulle finna kargt och fult. Sandhamn, sedan Sehlstedt sjungit därom, är en privilegierad plats på Sveriges poetiska landkarta, långt mera än andra af naturen mera gynnade ställen, hvilka ännu vänta på en värdig sångare. När vi stå vid den gamla utkiken, hvarifrån Sehlstedt så ofta iakttagit molnens färger och vattnets skiftningar eller måsarnes snabba flykt, finna äfven vi något alldeles särskildt tilldragande i dessa enkla fenomener, och rätt som det är, öfverraska vi oss själfva med att i tankarne upprepa ett af dessa kärvordna citat ur de Sehlstedtska visorna. Kunde vi blott blifva lika förtrogna med hela vårt lands växlande naturscenerier, som Sehlstedt gjort oss med denna en gång så förbisedda vrå!

Då nu Sehlstedt i denna nya dräkt [1] åter framträder för den allmänhet som älskat hans sånger och ännu i tacksamt minne bevarar hans namn, skall en enkel teckning af hans lefnad äfven finna välvilliga läsare. Några märkliga växlingar erbjöd, såsom bekant, denna lefnad icke, och är jämväl i sina hufvuddrag redan känd och framställd. Man hör ändock gärna åter talas om en god vän, och som en god vän betrakta vi den gamle sångaren

319

Elias, hvars lifsbild så väl illustrerar den enkla, sunda filosofi hans visor så ofta gifvit uttryck åt:

Fyll din plikt i alla väder,
I hvad ödet satt dig till, --
Är du född att garfva läder,
Eller dömd att strypa sill --

En gång skyfflas stoftets öden
Uti grafven om hvarann;
Att bli vän och bror med döden,
Gör så godt du kan.

Vår skald såg dagen den 8 december 1808 i Hernösand, där fadern, Abraham Sehlstedt, var handlande. Här genomgick han skola och gymnasium. Sina ungdomsminnen från »det ångermanländska stöperiet för framtidens snilleljus» har han själf lifligt tecknat uti en skizz, kallad »Ett stycke minne från skolan och gymnasium i Hernösand». Glanspunkten är skildringen af de tre årliga gymnasistbalerna, då de unga alumnerna med håret lockigt friseradt »à la Carl Johan» förde stadens döttrar i dansen, i täflan med balens lejon, löjtnanterna vid Jämtlands fältjägare med förgyllda jägarhorn på de gröna frackskörten. Mellan danserna åto herrarne och damerna smörgåsar. Spritdrycker förekommo icke, allt var gemytligt och framför allt billigt, så att ingen hade skäl till klagan »att tockna baler göra vår ruin».

Vid sin norrländska hembygd förblef Sehlstedt troget fäst, fastän han efter ödets lagar i framtiden ständigt skulle få nedslå sina bopålar i sydligare trakter:

320

Är man född i Haparanda,
Skall man dö i Falsterbo,

säger han själf humoristiskt. Tanken på den oförgätna hembygden bröt dock oftare fram som en mollton, t. ex. i det vackra stycke Norrländningens hemlängtan, där han tillika på ett rörande sätt dröjer vid sin faders minne:

Väl sofver min fader -- det sjungande haf
Vid grönskande strand honom söfver,
Och björkarne gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf däröfver.

Sehlstedt blef student i Uppsala 1829, men fick snart börja att försörja sig själf, sedan hans fader aflidit utan att efterlämna tillgångar. Den unge studenten konditionerade nu såsom informator i flera hus, bland andra hos den gamle girigbuken och cynikern J. J. von Scheven på Siggesta, hvars bekantskap skulle blifva så ödesdiger för C. J. L. Almqvist. Intrycken från den tid då Sehlstedt skötte andras undervisning synas icke hafva hört till de angenämaste, att döma af den bild han gifver oss af Informatorn, denna förbisedda personlighet, som »står i rang näst intill familjens katta», och som i känslan af sin ringhet befinnes vara

Blyg till den grad, att han går
I farstun ut, då han sig snyter.

Lifvets motigheter började Sehlstedt redan tidigt att sjunga bort. Allt ifrån gymnasietiden hade han sysslat med rim och meter -- sagan »Byxorna» lär vara hans äldsta i tryck bevarade alster. Vid

321

universitetet började den poetiska ådran att flöda rikare och snart påträffade man både i »Upsala-korrespondenten» och Stockholmstidningar signaturen --dt under små stycken, i hvilka det för den fullfärdige skalden utmärkande skaplynnet redan kan spåras. 1832 samlade han ett urval af dessa förstlingar uti ett litet häfte »Norrlandsblommor», hvilket emottogs välvilligt.

Sommaren 1834 -- koleraåret -- befann sig Sehlstedt -- då för tiden en liten mager och späd student, såsom han själf beskrifver sig -- på besök hos en god vän, disponenten Smith på Kummelnäs, en egendom på Värmdön. Sehlstedt lefde lyckliga dagar hos denne afhållne vän, en stor jägare och kraftman, hvilken, då Sehlstedt var rädd att smutsa sina skor på den regnblöta marken, utan möda bar den lille studenten på sina axlar en halftimmes väg fram till prästgården, dit de skulle. Sehlstedts afsikt hade ursprungligen varit att från Stockholm begifva sig tillbaka till Uppsala för att återupptaga studierna, men då den i anledning af farsoten påbjudna karantänen lade hinder i vägen härför, mottog han Smiths inbjudning att tills vidare stanna på Kummelnäs.

Denna rubbning i hans närmaste planer blef utaf afgörande betydelse för hela hans lefnad, och det i mer än ett afseende. Dels mognade härute på landet tanken att lämna studievägen för en praktisk verksamhet, dels var det här -- på Velamsund -- som han skulle göra första bekantskapen med sin blifvande hustru och hennes familj -- för

322

att icke tala om, att en gång i framtiden en son till Smith och en dotter till Sehlstedt skulle blifva ett par och bebo Kummelnäs.

Från vistelsen på Värmdön har Sehlstedt antecknat ett litet lustigt äfventyr, infördt i hans skrifter under namnet Skogsbruden, angående en då för tiden i skärgården gängse egendomlig sedvänja, hvaraf nu väl intet spår finnes.

Sedan Sehlstedt bestämdt slagit Uppsala och förlängd akademisk kurs ur hågen, beslöt han sig 1836 för inträde i tullverkets tjänst. Kunde det för Bellman gå ihop med poesien att vara i Nummerlotteriet, går det an för mig att vara i tullen, menade Sehlstedt -- och framtiden visade, att poesien icke blef lidande därpå.

Efter några års tjänstgöring inom verket erhöll han 1842 platsen som tulluppsyningsman vid Mems station i Östergötland. Redan nästa år stod bostället i ordning att mottaga en ung husfru. Augusta Ekman hette Sehlstedts brud, dotter till major Ekman. Det nygifta paret måste lära sig hushålla väl -- löneinkomsterna uppgingo blott till 500 kr. -- men det gick ändå ihop, och de trifdes förträffligt i detta första hem --:

Min Gud, så trefligt! Fyra rum
Och kök -- och allt nyrepareradt,
Och fönsterrutor nitton tum,
Just herrskapslikt och väl rangeradt.
Här i sängkammarn får du lof
Att se hur vänligt solen skiner.
Ack titta! -- Hvilken söt alkov
Med tryckta nettelduksgardiner!

Lycka och glädje voro ständigt bofasta hos de båda makarne, som passade sällsynt väl för hvarandra. Den unga frun var ett mönster för en omtänksam husmoder; och därtill i besittning af samma friska humör som hennes man, hvars optimism sålunda i henne fick ett säkert stöd, då de mulna dagarne inställde sig.

På Mem fick Sehlstedts poetiska farkost först vind i seglen. Hans Knäppar på lyran, som utkommo 1844 under hans eget namn, innehålla några af hans populäraste stycken. Flera bland dikterna sattes i musik och sjöngos i vida kretsar. Den ingalunda lätt tillfredsställde P. Wieselgren yttrade i Sveriges sköna literatur: »Sehlstedt synes ha en framtid». Öfverhufvud taget voro de 5 år, Sehlstedt tillbragte på Mem, en solskensperiod i hans lif. Ännu efter många år, då han under en kanalresa återsett stället, klingar den gamla tillgifvenheten till mötes ur den strof, hvarmed han i sin poetiska reseskildring hälsar det forna hemmet:

Här är packhus, här är tullen,
Här är herresätet Mem,
Där i huset uppå kullen
Har jag haft mitt hem.
Här jag pysslat om kaptener,
Här jag först min lager skar.
Ännu kvar
Ser jag syrener,
Som jag visst planterat har.

År 1847 erhöll Sehlstedt en ny plats med »förbättrade löneförmåner». Han utnämndes till

324

reseinspektor, med station vid Hornstull, utanför Stockholm. Det visade sig tyvärr snart att förmånen af större lön mera än uppvägdes af de tjänsten åtföljande onera. För reseinspektoren gällde det nämligen,

Att hästar och åkdon och dräng skall han ha,
Och pengar därtill uti molnena ta.

Och kan han ej pengar i molnena ta,
Så är det Guds lycka om allting går bra.

Synnerligt bra gick det icke heller. För anskaffande af ofvannämnda för den »rörliga tullbevakningen» föreskrifna rekvisita, togo de tre inspektörerna vid tullarne tillsammans ett amorteringslån, men Sehlstedts kolleger voro opålitliga slarfvar, som inom kort cederade bonis och lämnade åt honom att ensam ansvara för skulden. Vår skald gjorde allt hvad i hans förmåga stod för att draga denna dryga, opåräknade börda; men det ville icke förslå. Tullhästarne, mindre förnöjsamma än pegasen, höllo dessutom på att alldeles uppsluka sin herre, utan att akta på hans poetiska föreställningar, att

Äta vi behöfva så väl som ni.

Sehlstedt var slutligen glad att få utbyta anställningen i Stockholm emot den sämre betalda platsen på Sandhamn, där han åtminstone slapp de välsignade hästarne. Men skadan var redan skedd -- den skuld han så oförskyldt råkat uti,

325

hade en gång för alla gett knäcken åt hans ekonomiska ställning, och nu skulle penningebekymmer tära på hans lugn ända till de fyra sista åren han lefde. Men han nedböjdes icke däraf. Sådant kan bäras, mente han. Det var endast ett slags sorg han ville erkänna -- sorgen att förlora sina närmaste.

Det friska lefnadsmodet, den glada förtröstan sattes visserligen mången gång på prof därute på ön i skärgården, dit han nu utflyttade, men hemmets molnfria lycka förmörkades icke och sångens källa utsinade icke. Man kan tvärtom säga att det just var förflyttningen till Sandhamn, som kom den riktigt äkta Sehlstedt -- skalden nämligen -- att träda i dagen. Naturen därute i all sin entoniga karghet, den af stadslifvets nivellering oberörda lotsbefolkningen, ja själfva strandens och böljans fauna, torskar och fiskmåsar, blefvo lika många nya insatser i hans poetiska bildförråd. Ögat skärptes för det karaktäristiska hos alla omgifvande föremål, ödsligheten och enformigheten gjorde känslan mottagligare, hvarje liten glad omväxling som förunnades fick en prägel af festlighet, -- poesien, som förut kommit som en gäst på lediga stunder, slog sig nu ner riktigt på allvar och följde tullinspektören på alla vandringar längs de saltstänkta klipporna, hviskande i hans öra nya upptäckter på detta hittills obekanta territorium --; så måste Robinson Crusoe varit till mods, då han uppdagade något nytt godt eller användbart på sin ö.

326

De 17 år (1852--68) som Sehlstedt bebodde Sandhamn omfatta hans rikaste och bästa poetiska produktion. Kalendrarne Fiskmåsen, Utkiken och Telegrafen angifva redan genom namnen sitt Sandhamnska ursprung, liksom han äfven här började utgifva sina dikter i en samlad upplaga. Det som ger den egendomliga grundtonen åt alla dessa samlingar är just de lefvande, originella lokalmålningar som Sehlstedt aldrig tröttnade att utströ och allmänheten att läsa och älska. För alla årstidernas växlande fysionomier har hans lyra strängar; än målar han huru

Hafvet sig mornar i vårsolens brand
Ligger på rygg med sin spegel i hand      Och molnen de segla
Som långskepp förbi      Och stolta sig spegla           Däri.

Än åter:

Ensam på kullriga klippan jag står
Och ser huru böljorna brusa,
Vindarne spela i rockskört och hår
Och kråkan på strandhugg sig slår.
Skyarne tjockna och tallarna susa.
In mellan skären holländaren går
Och klyfvarn i vändningen slår.
Stum är knipornas sommarsång,
Och hafvet som speglade skyar ljusa
Välter sig nu uti grus och tång
Med böljor som Trebackarlång.

Hand i hand med de skiftande naturscenerierna, äro de åskådliga taflorna ur skärgårdens djurlif.

327

Med förkärlek porträtterar han den ständigt hungrige fiskmåsen:

I snöhvit skjorta rätt och slätt
Står måsen på sitt grund
Och gör sin morgontoalett
Och sköljer sig i mund.
Sitt visthus har han näst intill --
Ack den som vore mås!
Han spisar gratis, när han vill,
Fast strömming mest, gunås.

Äfven sälen är föremål för samma säkra penselföring:

Våren har ännu ej isarne smält,
Lapptals de komma från Bottniska viken.
Sälarne, ledsna vid fiskarnes riken,
Segla på dem som kaptener så snällt.
Solskenet vänligt de bestarne söfver,
Ungarna leka med mödrarna gladt.
Spräckliga hafsörnar sväfva däröfver,
Äntra ibland deras våta fregatt.

Skalden kan ej kväfva en suck vid tanken på sin egen sångarlott, då han sjunger till den lilla fågeln på Grönskär:

Lugn du sitter, lyssnar ej därpå,
Fastän stormen i ditt strängspel griper.
Ack, du sjunger lika gladt ändå ...
Lycklig du, som ingenting begriper.

Men vemodet hinner aldrig slå rot i skaldens lynne. Han kan konsten att umbära, lika bra som de tåliga, härdiga människor, bland hvilka han lefver. Han, om någon, är värdig att besjunga

328

detta präktiga skärgårdsfolk: den plikttrogne lotsen, som i den stormdigra höstkvällen måste lämna sin varma stuga, för att krämarn skall få skutan i hamn --

Hvit som en isbjörn, står han vid ratten,
Oviss om kursen är lif eller död.

Skärgårdstösen, Jerkers fästmö, är icke sämre:

Oförskräckt hon lägger sina nät,
Blir hon våt, så dör hon ej för det.
     Trygg när hafvet vräker,
     Lugn till lands, och säker
Hemma som ett utanlås.

Själfva själasörjaren i trakten kan gifva sina sockenbor sådant föredöme i försakelse, att skalden måste ömka sig öfver Komministern i Möja och hans mer än torftiga hushållning:

Så ynklig jag aldrig har anat
En prästgård -- se här min attest.
En ö, som naturen har danat
Att riktigt utsvälta en präst.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

I jämförelse med denne andans man hade Sehlstedt för resten rätt prydligt i det hvita tullhuset på Sandhamn. I dess lilla trädgård ligger ett lusthus -- det finns ännu kvar -- där mången bål blifvit bryggd och många glada visor afsjungna, under de tider, då seglare gingo ut och in -- både ostindiefarare och lustkuttrar. Sjökaptener, som

329

alla kallade den föga äldre lotsinspektoren farbror och bragte honom en liten gärd af apelsiner direkt från Messina eller någon annan delikatess, goda vänner från Stockholm, som varit ute på fisketur i skärgården, äfven författare och litteratörer, nyfikna att göra bekantskap med den populäre skalden, aflöste hvarandra som besökande och gäster samt slöto ofta krets omkring hans rödlätta, fryntliga lilla fysionomi med skalken i ögonvrån under den gråsprängda, sirligt upplagda tupén. Någon öfverdrift i sällskapsnöjet, än mindre någon utsväfning kom dock aldrig i fråga. Sehlstedt iakttog alltid decorum. Liksom det låg oskuld på botten af hans tankar, äfven i hans uppsluppna stycken, så höll han noga på vården om sin person och uppträdde aldrig, äfven i hemmets intima krets, med »poetisk vårdslöshet» i det yttre. Det låg ej heller det minsta för honom att spela vitter eller antaga litterära åthäfvor och högtrafvande manér. Han sjöng endast när han inte kunde låta bli --

Gud vare tack, att jag är en liten fågel jag
Och kan få gunga glad på min kvist, --

Det var summan af hans estetik. Han kunde aldrig begripa att man fann något märkvärdigt i hans visor och var helt öfverraskad och tacksam att man så gärna höll till godo med dem --

Den som läser denna sång
Tackar jag ödmjukast.

Detta var visserligen ett ärligt ord ur Sehlstedts hjärta. Också producerade han med ofantlig

330

lätthet. Nästan aldrig sågo hans närmaste när han skref. Han var lika tidigt uppe som den af honom besjungna tuppen Apollo, eller vid soluppgången. Snart satt också hans förträffliga fru vid spinnrocken och höll sin man sällskap, under det han, i afvaktan på att tjänstgöringstimmen skulle slå, vandrade smågnolande fram och tillbaka på golfvet. Det var nu som en sång växte färdig i hans hufvud. Sedan, om aftonen, då han efter slutade göromål för dagen, satt hemtrefligt vid lampan hos de sina, frågade han helt skälmaktigt: »Skulle herrskapet vilja höra en visa?» -- Så fick den lyckliga familjekretsen, före någon annan, lyssna till mången af dessa älskvärda sånger, hvilka burna af musiken, skulle lefva på folkets läppar kanske mera än någon annan samtida svensk skalds. Innan de upptogos i hans egna diktsamlingar, delade han dem gärna med sig åt kalendrar och tidningar. I synnerhet Illustrerad tidning fick under en följd af år glädja sin läsekrets med många Sehlstedtska visor. Vid sina stockholmsbesök brukade skalden ofta titta upp på redaktionen, och på tillfrågan af sina vänner August Blanche eller Harald Wieselgren, om han icke hade med sig något, halft förlägen framtaga sina nyaste bitar. När redaktörerna sedan honorerade bidragen med en eller annan tia per stycke -- det var den tidens pris! -- tyckte Sehlstedt att det var alldeles för mycket.

Vid sidan af diktkonsten tog sig Sehlstedts skönhetssinne uttryck i landskaps- och marinmålning, för hvilken genre han hade medfödda anlag, fastän

331

förhållandena här hindrade honom att höja sig öfver dilettantens ståndpunkt. Sådana taflorna nu voro, föllo de hans goda vänner sjökaptenerna särdeles väl i smaken och honorerades betydligt högre än visorna. Ännu sitter på väggen i mången kajuta eller sjömanshem en liten oljefärgstafla, som den väderbitne ägaren ofta skänker en blick, hvars vänliga uttryck innebär ett större erkännande, än eftervärlden består mera fulländade konstverk.

Den egentliga pröfvotiden för Sandhamnssångaren inträdde med sjöfartens upphörande för året. Då isen låg blank omkring ön, kunde det gå för sig att göra en slädtur in till Stockholm emellanåt och förnya visthusets förråder, men detta ville sig ej alltid så väl. Långa tider var man alldeles afskuren från yttervärlden:

Nu är jag stängd som fisken i en kil,
Till fasta landet har jag tvenne mil
Och närmsta grannen mellan mig och mån’
Är ryska kejsarn, öster härifrån,

sjunger Sehlstedt vid sådant tillfälle om sin isolerade belägenhet. Den lilla husmodern hade mycket bekymmer, som hon icke fick låtsa om, när visthuset började blifva läns och ingen utväg fanns till ny tillförsel. Ett år -- vintern 1860--61 -- räckte denna isolering mer än vanligt länge. När posten ändtligen kom, medförde densamma den sex veckor gamla underrättelsen om änkedrottning Desiderias död. »Det är något sent att anlägga hofsorg», sade Sehlstedt.

332

För att hushålla med tidningsnyheterna försökte han, liksom det berättas om kommendanten på Vardöhus, till hvilken posten kom 2 gånger på året, att blott läsa ett nummer åt gången, men nyfikenheten slutade alltid med att taga ut sin rätt. Värst var det, som sagdt, med provisionerna. En middag, då husmor på bordet framsatte salt strömming och potatis, skedde det under den bedröfliga förklaringen: jag är rädd för, att vi under 8 dagar få hålla samma diet. I detsamma blef tullinspektören utkallad. Då han åter kom in, frågade han: »vill du taga emot en inackordering, mamma?» Frun ville ej tro det var allvar -- men det var verkligen allvar. En mäklares agent hade lyckats praktisera sig ut till Sandhamn för att vara den första på platsen, då hafvet snart skulle gå upp och fartygen börja komma. För att under tiden lifnära sig, hade han ingen annan tillflykt än tullinspektören. På fruns förskräckta protester försäkrade Sehlstedt att han alltid märkt att hon hade något i reserv, när det skulle hetas vara slut -- och mäklaren stannade. När nöden är störst, är hjälpen närmast. Rätt som det var, fick man genom salsfönstren se en båt, som arbetat sig fram från Harön, och medförde diverse ätbara saker. Nu var situationen räddad och Sehlstedt, den oföränderlige optimisten, hade åter fått rätt.

Så gledo åren fram sin lugna gång, utan att bjuda på märkligare afbrott. Någon gång skedde dock ombyten i det jämna hvardagslifvet, då Sehlstedt fick slå igen sin dammiga tulljournal och för

333

en eller annan vecka på permission företaga kortare eller längre utflykter inom fäderneslandet. Hvarje gång våren löste isarne som fängslat honom på hans ö, sjöd hans hjärta af vandringslust, af åtrå att gunga ut på lekande böljor och lyssna till deras trolska musik --

Kula i, lilla vind,
Knuffa på, lilla våg!
Jag blir varm om min kind,
Jag blir glad i min håg,
Då det hviner i tåg --

En sådan naturskald borde väl emellanåt få se annat än kobbar och skär. Hur mycket han än förstod att kasta ett poetiskt skimmer öfver de grå klipporna, sparades ändock hans vackraste toner åt den idylliska skönheten. Utom Bellman har ingen skald sjungit bättre om Mälarstaden, om det rörliga lifvet på dess Skeppsbro, om feststämningen på dess folkvimlande Djurgård, eller om ett muntert lag i någon af dess förtrollande omgifningar, då sexan är uppdukad i gröngräset, och hängbjörken kastar sin fina, darrande silhuett öfver den snöhvita duken, medan

     Värden trakterar,
     Telegraferar
Glad med pokalen åt gammal och ung.

Men vandringshågen drager vår skald längre och längre -- icke till främmande land, dit han aldrig längtat, utan vidare ut i de svenska bygderna. Hvilken fröjd att utan någon bestämd plan gå ombord på första bästa Mälar- eller kanalbåt:

334

Jag sorglöst mig sträcker på hyttens tak
Och röker min lilla cigarr med smak.
Jag ser huru solen med guldkrona står,
Jag ser hur hvart moln uti djupet går,
Allt glindrar så solklart och sommarljust --
Jag blossar och njuter förtjust, förtjust.

Beskrifningarna på sådana utflykter utgöra en hel grupp i Sehlstedts skrifter. Oftast inlägger han inom en ram af humoristisk prosa intagande små versbitar på omväxlande meter; ibland är det någon kostlig medpassagerare som, utan att ana det, får skyldra i hans poetiska kamera, ibland är det en stads- eller landskapsbild han ger oss, frisk och ögonblicklig -- han målar lika lefvande sin vandring i Gripsholms torntrappor eller på Mariefreds solheta, knaggliga stenläggning, som återseendet af sin ungdoms gamla bekanta, niporna utmed den mörkblå, skummande Ångermanälfven, där stockarne ila framåt och laxarne springa alnshögt upp ur hvirflarne i forsen.

De senare åren hade Sehlstedt till följeslagerska på dessa utfärder sin dotter. Hvart våra resande kommo, funno de kända och okända, som voro förtjusta att visa dem vänlighet och gästfrihet. Snart voro sådana vackra sommardagar ett minne, snart satt åter Sehlstedt på sitt Sandhamn, vid sin tulljournal eller sitt staffli, medan uti tankarne rimmets små ostyriga bytingar alldeles själfmant gåfvo form åt intrycken från senaste vandring.

Men allting skall se sin sista dag -- vår tullinspektor hade omsider uppnått den ålder, då han

335

kunde pensionerad få bjuda farväl både åt tulltjänsten och Sandhamn:

Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vilda haf,
Så färgen gått utur mitt hår,
Hvad som ej blåst utaf.

År 1868 lämnade han sin ö och uppslog sina bopålar i Stockholms närmaste grannskap, på den Djurgård, hvars skönhet alltid utöfvat en sådan dragningskraft på honom. De år han fick tillbringa här, voro de lyckligaste och bekymmerfriaste han på länge haft. Hans ekonomi hade så småningom förbättrats -- hans skuld var nu betald. Af det anslag, som Svenska Akademien äger att fördela till understöd åt vittra författare, erhöll Sehlstedt årligen ett belopp af 500 kronor. Det var icke mycket, men Sehlstedt själf tyckte att det var hederligt, och med detta bidrag fann han sig vara riktigt på grön kvist.

Sorgen -- familjesorgen nämligen, ty någon annan ville ju den gamle optimisten icke erkänna -- hade ändock icke förgätit Sehlstedt; hon hade endast uppskjutit sin påhälsning till det sista året han lefde. Det ena af hans båda barn, den hoppfulle 24-årige sonen bortrycktes vid jultiden 1873. Sehlstedt utbröt icke i klagan; för smärtan hade han aldrig ord eller toner -- men den inre lifsnerven brast. Tyst, tala inte om det -- jag kommer snart efter! sade han till en deltagande vän, som vidrörde denna stora förlust. Och så vardt det äfven.

336

Den skald, hvars lif och diktning varit en fortsatt gärd åt harmlös glädje, tacksam belåtenhet med en ljus och vacker värld, förmådde ej att i sitt bröst härbärgera den mörka, ovanliga gästen. Skenbart var han alltid lika jämn till sinnet, lika fryntlig och nöjd som förut, men ett hjärtlidande, hvars tillvaro var en hemlighet för honom själf -- endast den trogna makan hade af läkaren undfått förtroende därom -- utvecklade sig hastigt. För att förströ honom, tog en vän honom med sig på en ångbåtsresa till Petersburg. Sehlstedt visade sig som vanligt intresserad, och beskref både på vers och prosa -- lika lekande som förut -- allt det ovanliga som mött hans ögon i den stora, främmande staden.

Från denna resa berättas, att då ångbåten med Sehlstedt ombord passerade Sandhamn, ville man på lotsstationen hissa flaggan, för att hedra den gamle sångaren; men det egendomliga hände, att flaggan icke gick upp, utan stannade på half stång.

Redan några veckor efter hemkomsten från denna resa var oljan slut i Sehlstedts lefnadslampa. Han insjuknade, som man antog, helt lindrigt, -- då döden infann sig, plötsligt och plågfritt, den 22 juni 1874.

Hans stoft hvilar på Nya kyrkogården, där sedan 1875 en minnesvård, tillkommen genom bidrag från när och fjärran, för kommande släkten vittnar om samtidens tack och farväl till Elias Sehlstedt.

Två decennier hafva nu i det närmaste förflutit sedan Sehlstedt lämnade det jordiska och tiden torde vara inne för att opartiskt bedöma hans författarskap, sedan det slags bifall, som möjligen betingats af samtidens smak eller af andra mera tillfälliga omständigheter, lämnat rum för en eftervärlds objektivare kritik. Den fråga, som härvid af mången torde framställas är denna: var då Sehlstedt verkligen en stor skald?

Kallar man endast de skalder stora, hvilka under generationer skola stråla som ledstjärnor, och i hvilkas arbeten man alltjämt finner nya synpunkter, ny näring för tanke och känsla, har Sehlstedt visserligen intet anspråk att räknas till sådana sällsynta utvalda.

Men själfva frågan är öfver hufvud taget orättvis. Storheten är och förblifver ett relativt begrepp, en uppskattning gjord i förhållande till andra. Låt oss hellre, för att slippa ifrån dessa vanskliga jämförelser, ställa frågan så: var han en äkta skald -- en skald som i öfvervägande grad var lik sig själf och ingen annan -- och enhvar som i poesi har sinne för det naturliga, det oförfalskade, skall utan ett ögonblicks tvekan svara ja.

Han var sig själf. Sällan eller aldrig gick han i sin dikt utanför sin medfödda begåfnings gränser. Det uppstyltade, afsiktligt storartade undvek han med säker takt. Idyllen och naturmålningen, vanligen i visans tonart, den humoristiska betraktelsen, där någon allmän sanning, t. ex. ett ordspråk, belyses i en följd af slående bilder eller tillspetsas i

338

en kvick poäng -- äfven understundom den rena burlesken -- det var Sehlstedts rätta fält, och där var han mästare. Hvad han älskade i lifvet, älskade han också i dikten: hafvet och vårbäcken, naturmänniskan och sångfågeln, det sunda, måttfulla och glädtiga -- det oskyldiga sällskapsskämtet kring ett godt bord och ett godt glas. I alla hans sånger kommer liksom med öppna armar emot oss hans egna fryntliga personlighet, hans välvilliga, förnöjsamma sinnelag, främmande för all flärd, allt konstladt sken.

Vidare var han ett barn af sin tid och blir äfven därigenom värd att skärskådas af litteraturhistorikern, som önskar se ett visst tidslynne afspegladt i dess dikt och sång. Det var en lycklig tid, de första decennierna af innevarande halfsekel. De djupa motsatser, som uppröra våra dagar och bringa söndring såväl i individens eget hjärta, som mellan hela klasser och folk, hade då ännu knappt vaknat, eller åtminstone fördes deras strid icke så bittert och skoningslöst. Det gick en hoppfull fläkt genom världen -- alla svårigheter, som stodo i vägen för mänsklighetens harmoniska utveckling, syntes möjliga att lösa -- ett våldets Sebastopol föll i ruiner, en Garibaldi behöfde blott visa sig, och sekelgamla bojor lossnade i samma ögonblick. I vårt goda gamla Sverige hade man just ingen känning af några sekelgamla orättvisor eller värre olyckor än en liten penningkris emellanåt; men hur var man inte liberal, hur klappade man inte bifall åt framåtskridandets segrar på världsteatern, medan

339

man själf satt en trygg åskådare på parterren! Det kan med skäl sägas att Sehlstedt hos oss är 1850--60-talets karaktäristiska skald, såsom tolk för den känsla af godmodig belåtenhet, som då gick igenom breda lager af den svenska nationen -- särskildt dess medelklass. Tidens naiva optimism, som så innerligt väl öfverensstämde med hans egen, talar ur de många årsrevyer, m. fl. liknande stycken, hvaruti han anspelar på dagens ställningar och förhållanden. Politisk poesi i egentlig mening skref han likväl aldrig.

Betrakta vi Sehlstedt såsom poetisk stilist, gäller om honom, att han skref ibland bättre, ibland sämre. Detta är mer eller mindre fallet med alla andra skalder; men -- hvad man däremot icke kan säga om många -- äfven hans svagare produkter äro präglade af det för honom egendomliga i ton och uttryckssätt. Visserligen var han olärd i konstens formella mysterier: fel mot grammatika och meter förekomma stundom, men hans medfödda förmåga af versifikation och språkbehandling är icke dessmindre utomordentlig. Hans penna träffar osökt det betecknande ordet, det betecknande rimmet -- man vet, hvilken makt just rimmet utöfvar, framför allt i komisk poesi, och Sehlstedt åstadkommer härigenom den lyckligaste effekt. Man måste gå tillbaka till Anna Maria Lenngren och Bellman för att i vår litteratur finna motstycken. Hans musikaliska öra gör tillika hans vers ytterst sångbar; dess lättflytande melodi ledsagar oafbrutet hans otvungna, naturligt lediga satsbyggnad.

340

En af Sehlstedts egenheter är vanan att i parodiskt syfte späcka sina dikter med citat ur andra författare, icke för att förlöjliga dessa, men för att åstadkomma en komisk verkan genom citatens användande i en annan mening än den ursprungliga. Nämnda vana är stundom något tröttsam, ehuru icke kan nekas att dessa oförargliga parodier ofta nog äro i hög grad roliga.

Till sist några ord om de synpunkter, som blifvit följda vid urvalet af de i närvarande upplaga intagna sånger och visor.

Sehlstedt ägde, såsom vi känna, icke många strängar att spela på, fastän han med aldrig utsinande friskhet förstod att uppfinna variationer på sina älsklingsämnen. Månget stycke bär sålunda dragen af den äkta Sehlstedt och, kunde, taget ensamt för sig, vara ett godt prof på hans sång; -- men de äro alltför talrika, dessa stycken af samma klass, och stå hvarandra i ljuset. Man ser slutligen icke skogen för bara träd. Jag har därför sökt att efter bästa förmåga utvälja de för hvarje ämne eller tonart mest betecknande.

Af de många årsrevyerna och tillfällighetsstyckena, hvilka naturligt nog förlorat sin bästa egenskap med aktualitetens intresse, hafva ej flera upptagits än som var erforderligt för att i detta afseende karaktärisera Sehlstedts manér.

Ett eller annat svagare stycke, företrädesvis inom den komiska genren -- till och med underlägset flera bättre som uteslutits, har likväl fått plats i samlingen, när detsamma, stundom blott till

341

följe af någon särdeles väl funnen strof, råkat blifva en favorit hos allmänheten, och sålunda icke bort saknas här.

Äfven många af Sehlstedts allra förträffligaste visor innehålla här och där små formella ojämnheter, som det varit en lätt sak att med ett penndrag afhjälpa. Jag har dock af princip uraktlåtit detta, ehuru det varit frestande. Hufvudsaken är ju dock att själfva poesien är äkta. Sehlstedt blir icke mindre därför att dessa små ojämnheter stå kvar, eller större genom, att de tagas bort.

Och nu, gamle afhållne sångare Elias Sehlstedt, må du tala för dig själf, bättre än din utgifvare förmått framställa dig! Fastän saxen här och där afkvistat trädet, är där kvar mera än tillräckligt af den friska, gröna löfkronan, för att till oss återbringa doften från din diktarvår. Huru mycket än tiden och tidslynnet må hafva förändrat sig, skall, hoppas vi, det folk för hvilket du sjungit, hos dig alltid igenkänna några af de egenskaper, hvarigenom det själf är älskvärdt -- och lyckligt.