Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Inledning. Socialism och liberalism för tjugu år sedan och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sådana hvilkas förvärkligande ytterst ligger hos
arbetarne själfva, i en förändring af deras sociala lefnadsvanor;
och såtillvida har marxismen utan tvifvel fördröjt
arbetarklassens frammarsch och utveckling, om den ock i andra
afseenden påskyndat den.
Men tiden går fort i våra dagar; hvad jag nu har
skildrat — och jag tror mig icke i någon mån ha
öfverdrifvit — ligger som sagt icke ens två årtionden tillbaka
i tiden, och dock, hvilken ofantlig skillnad mellan förr
och nu, vare sig man betraktar det ena äller andra af de
nämda partierna. Våra dagars socialdemokrati har på
ett alldeles omisskännligt sätt efterhand förvandlats till ett
radikalt reformparti, hvars revolutionära läggning är på
väg att alldeles försvinna. Detta är så mycket
märkligare, som det här icke egentligen är fråga om en
ändring af åsikter, om nya läromeningar, som skulle ha
utträngt de gamla, utan snarare blott den välbekanta
»sakernas egen logik», som oemotståndligt gjort sig gällande.
När socialistlagen visade sig ohållbar och måste upphäfvas,
när det tyska arbetarpartiet, som redan under dess tryck
hade sett sina led ständigt tillväxa vid de politiska valen,
sedermera under sin fana förenade en allt större och
slutligen den ojämförligt största skaran af de tyska
valmännen och, trots föråldrade och oefterrättliga
valkretsbestämmelser, äfven i parlamentet bildade en allt talrikare och
mera betydande grupp, så faller det af sig själft, att
hopplösheten måste ge vika för tilltron till de egna krafterna
och förtröstan på framtiden, äfven den närmare liggande.
Därför se vi också, hurusom de intransigenta elementen,
de revolutionära tankarnas bärare inom partiet, icke under
senare år haft någon framgång, utan tvärt om till och
med blifvit utstötta ur partiet, under det att en Vollmars
och Bernsteins moderata kritik af marxismens ensidigheter
och fantasterier, om den också icke vunnit allmänt
ärkännande, dock tolererats därinom, något som för tjugu år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
