Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
125
veta. En stor silfverslant lät kära mor i Storgården falla ned i
mor Kittas hand; men det hjälpte ej, mor Kitta visste intet, sade
hon, men kanske hon kunde komma att utforska, hvad det blifvit
af Elsa.
Och med det beskedet fick kära mor i Storgården gå
ifrån pörtet. Det var ej utan, att hennes samvete sade henne,
att hon hade dessa tråkigheter för det, att hon varit så nitisk i
sina dar och, hon skulle allt bra gärna hafva velat återta de
beskyllningar, hon vid bruket gjort mot Jerker. Men det kunde hon
ej, ty hon visste då, att hon skulle bringa sig själf i klämman.
Hvad mor Kitta beträffade, visste hon mycket väl, hvar Elsa
fanns, och Jerker visste det äfven, och båda voro glada öfver, att
hon var, där hon var. Jerker hade varit inne i Karlstad och tagit
afsked af Elsa, när hon for från staden, och han hade haft
hälsningar med sig från mor Kitta, att Elsa icke skulle underrätta
sina föräldrar om, hvart hon tog vägen.
Innan Elsa for, förnyade hon och Jerker sina trohetslöften
till hvarandra.
Mor Britta var ej numera sig lik. Hon var spak och tyst
i hemmet, och det syntes, att en djup sorg tyngde henne, hvaremot
hennes man var lugn och förtröstansfull som alltid. Han
var öfvertygad om, att hans dotter gått rätta vägar.
En afton kom Jerker till mor Kitta i pörtet.
— Nu tror jag, att mor i Storgården har fått en djäfvul
utdrifven ur sig, sade han.
— Tro det? menade mor Kitta.
— Ja, aldrig har jag väl sett henne så mor i munnen som
i dag, då jag kom att gå förbi Storgården. Kära mor höll på att
hänga upp tvätt på gården, och då hon fick se mig, vinkade hon
mig till sig och talade goda ord med mig, samt bjöd mig in på
mat och beklagade, att jag blifvit uppsagd från herrgården, och så
till sist erbjöd hon mig att bli dräng vid Storgården till hösten.
— Tag inte den platsen, varnade mor Kitta.
— Nej, jag tror, jag låter bli.
— Talade hon något om Elsa?
— Ja, hon sade, att hon farit till Karlstad, men hvart hon
sedan tagit vägen, visste hon, ej, och så suckade hon så djupt.
Jag tänkte nog, att hon ville pumpa mig och höra, om jag visste
något, och därför tänkte jag, att det var bäst att först som sist
ta sin Matts ur skolan, hvarför jag tackade för välfägnaden och gick.
— Det var rätt.
Vi vilja nu skynda på upptäcktsfärd efter Elsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
