Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
165
Det blef ett förtjusande porträtt. Icke var det dock smickradt.
Daguerrotypen kunde ibland skämma bort behagen, men aldrig
försköna dem.
Porträttet blef skickadt till Stockholm och kom i baron Axel
Lejonmans händer.
Detta vackra och för unge baronens lugn så farliga
porträtt, gaf ändtligen en bestämd riktning åt hans tankar.
Han kände nu sin kusins utseende; men daguerrotypbilden
var ej nog för honom.
Han kände inom sig själf, i sitt hjärta, att sällheten
väntade honom hos orginalet af denna bild, om blott en sympatisk
känsla hos henne talade till hans förmån.
Men var det så säkert, att hon skulle kunna nära en sådan
känsla?
Hopp och fruktan intogo och upprörde honom ännu, och det
bref från Adèle, hvilket hade åtföljt hennes porträtt, förökade hans
oro och satte honom i en outsäglig förlägenhet.
Adèle å sin sida, fängslad och smickrad af de ömma
försäkringar, man skref till henne i hennes fasters namn, samt fullt
och fast öfvertygad till följd af begäran om hennes porträtt, att
alla spår af det gamla missnöjet med och hatet mot henne nu
voro utplånade, Adèle hade trott sig nu kunna utan risk för ett
afslag förnya sina förra böner till friherrinnan, och hon skref
fördenskull och begärde såsom ett bevis på fasterns ynnest, att hon
skulle få bli upptagen i fasterns hus och få lof att betrakta
hennes familj såsom sin naturliga fristad.
Detta bref satte myror i hufvudet på unge baronen.
Hvad skulle han svara på en sådan begäran!
Att bekänna för Adèle sina små knep, det hade kanske
varit detsamma, som att för alltid utplåna den goda tanke, som hans
kusin måhända nu hyste om honom, tack vare hans egna utläggningar
om sig själf, hvilka han gjort i de bref, han sin mor
ovetande skrifvit i hennes namn.
Att förklara för Adèle, att hennes fasters hat till henne
fortfarande var lika starkt som någonsin förut, det skulle ju hafva
varit att förstöra en villa, som under en längre tid tröstat den
intagande, öfvergifna flickan.
Att låta henne komma till Stockholm under hopp om en god
och försonande verkan af ett möte mellan henne och friherrinnan
Lejonman, det vore ju rent af ett lättsinnigt spel, hvarigenom man på
det grymmaste skulle kunna blottställa och såra Adèle.
Unge baronen blef mycket tvehågsen om, hur han skulle
handla i detta bryderi för att handla klokast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
