Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 30. Gamla tanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medusadrag och släppte ej Lydia, som förgäfves försökte att vrida
sig undan.
Gummans kalla näsa vidrörde fröken Lydias blomstrande
kind, och de torra läpparne grepo hennes fina hud — ungefär som
om de varit en koppmaskin, tyckte fröken Lydia.
Det fanns då ingen annan råd än att med resignation finna
sig i sitt öde för fröken Lydia. Hon anbefallde sig i en högre
makts beskydd och lät gumman hemsöka båda kinderna med hvar
sin förskräckliga kyss.
— Min käraste lilla Lydia, började den gamla tanten tala,
hvad du vuxit upp och blifvit stor, du som förut var ett sådant
litet pyra. Gud välsigne dig, min snälla flicka. Men hvad hon
ser rödbrusig ut, Brita, tillade hon, vändande sig till tant Brita,
hvilken emellertid svarade:
— Det går nog öfver.
— Nåja, det går nog öfver, repeterade tant Rebecka.
Fröken Lydias rödbrusighet, ifall man nu för en gång skulle
bibehålla gumman Rebeckas ord, minskades helt naturligt på intet
sätt genom den oblida anmärkning, som gumman så obarmhärtigt
hade gjort.
Fröken Lydia hoppades likväl att kunna glömma denna skymf,
och hon vände sig till den unga damen, som kommit med
gumman Rebecka till Venersholm.
Denna unga flicka bar namnet Alice Almkrona.
Hon var klädd i en frasande sidenklädning med blomstergarnering
samt volanger af ett mycket vackert mönster.
Hvad man kunde förebrå denna unga flicka, visste fröken
Lydia icke, ehuru hon var fullt och fast öfvertygad om, att man
icke kunde förebrå henne för att vara rödbrusig. Ty icke en
gång hennes läppar hade fått behålla en gnista purpur i sig.
Fröken Almkrona var till den grad blek, att man skulle kunnat
tänka sig, det hon var en figur huggen i marmor, eller, som den
stygge häradshöfding Waldenberg behagade uttrycka sig, att hon
blifvit formad af frusen grädde.
Med en förnäm blick, hvilken ett par gånger löpte öfver
fröken Lydia från hjässan till fotabjället, räckte fröken Almkrona
henne sin hand.
Det var icke för att, såsom fröken Lydia i början trodde,
draga henne till sig och kyssa henne, utan tvärtom för att hålla
henne, den »stackars landtlollan», från sig, som fröken Almkrona
utförde denna manöver.
Hon hade af »tant Rebecka» blifvit bjuden att få följa med
på en tripp till Värmland, hvarest den unga, eleganta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
