Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
521
Dessa ord framkallade en stark ström af tårar ur Magdalenas
ögon. Hon lutade sig framåt mot grefvinnans axel och grät
konvulsiviskt.
Då hon lugnat sig litet, sade grefvinnan Elsa:
— Du klagade öfver, att du nu måste vara så ensam.
— Ja, så ensam, så ensam.
— Det är sant, kära Magdalena och du bör ej heller stanna
här på Arvidstorp i din ensamhet.
— Jag måste det.
— Nej, ett eremitlif här skulle endast skada din hälsa.
— Jag har ingen stans att vända mig.
— Jo, kära Magdalena, du skall följa med mig till Stora
Högåker.
— Fru grefvinna!
— Vill du inte det?
— Ack jo. Men jag måste styra om — —
— Hör mig Magdalena. Du låser huset här i dag.
— Men kon och katten — — —
— Du skall ge nyckeln åt Janson, min gamle kusk.
— Men hvem skall — — —
— Jag skall redan denna dag skicka hit folk, som tager
hand om kon och katten, så att de ej svälta eller lida brist
på våra.
— Jag måste vara här och ordna om begrafningen.
— Nej, det där skall jag låta styra om.
— Hvad grefvinnan är god.
— Till begrafningsdagen blir du hos mig på Stora Högåker.
— Ack hvilken lycka.
— Och sedan skola vi med Guds hjälp finna ut något sätt
att trygga din framtid, min goda flicka.
— Hur skall jag kunna tacka grefvinan för all denna godhet!
Elsa svarade ej därpå.
Fröken Mathilda von Gryning, hvilken äfven var inne i
rummet och stod där samtalande med Tilda, under det att båda
likväl lyssnade till det samspråk, som grefvinnan Elsa förde med
Magdalena, grep nu Tilda i armen och sade i hviskande ton:
— Nu betalar grefvinnan Elsa Lohufvud sin tacksamhetsskuld
på det ädlaste sätt.
Tilda tänkte just detsamma och sade:
— Hon kallades som ung för Solen i Karlstad och sannerligen
är hon ej en sol, som sprider värme och ljus. Gud välsigne
henne, den pröfvade kvinnan, hvilken gamle Janson plägar kalla
en Guds ängel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
