Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
522
Efter en eller annan minuts tystnad sade Elsa.
— Vi äro då öfverens, Magdalena?
Den sorgsna flickan såg genom tårarne på grefvinnan samt
stammade:
— Jag behöfver ej säga, hur innerligt tacksam jag är för
grefvinnans erbjudande. Men det kan ej ske så.
— Kan ej ske? Hvarför?
— För folkets prat. — Hvad skall folket säga. — Och hvad
skall gamla grefvinnan Lohufvud säga!
Elsa såg imponerande ut i sitt ädla allvar, då hon svarade:
— Magdalena, mitt stackars bara, du behöfver inte oroa
dig för detta.
— Fru grefvinnan — — —
— Ja, ja, jag förstår dig, utan att du behöfver säga något.
— Pratet — — —
— Jag fruktar ej folkets prat och skvaller, lika litet som
jag fruktar världens dom.
— De höga kunna — — —
— Jag vet, hvad du vill säga. Men jag är ett barn af
folket såsom du, Magdalena.
— Men den simpla flickan har blifvit grefvinna.
— Gud ske lof, att jag aldrig tänker därpå. Vill du inte
följa mig?
— Jo!
— Jag står vid mina ord. Du följer mig nu genast till
Stora Högåker, Magdalena. Tag med dig, hvad du behöfver och
lämna nyckeln till Janson samt låt mig sköta om resten.
Magdalena kysste tyst grefvinnans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
