Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 66. Societetslif på Skagersbrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
726
— Hu då!
— Det ville de?
— Ja, med nöje!
— Våghalsar! sade Brita Hvirfvelbom och hytte komiskt
med fingret åt doktorn, hvilken fortfor:
— Vid pass tre veckor därefter sutto vi, fyra man högt,
alla jägare, i en vagn och åkte in i den förtrollade
värmlandsskogen. — Vi hade öfver tre mils väg att tillryggalägga, men
det vackra septembervädret och det muntra sällskapet förkortade
vägens längd ganska betydligt, och klockan vid pass fyra på
eftermiddagen stannade vår vagn utanför bondens stuga.
Själf var han för tillfället ute i skogen, men hans hustru
var hemma, och när hon fick höra, hvilka vi voro, bjöd hon oss
ett gladt och vänligt farväl samt omtalade på samma gång, att
den gastkramade drängen nu var alldeles bra igen.
— Doktorn blef väl ansedd som en trollkarl, efter som
doktorn kunde bota gastkramning, sade en af kurgästerna skrattande.
— Åja, svarade doktorn, nog tror jag att mitt anseende
såsom helbregdagörare steg ett godt stycke öfver mor Stinas i
Kråktorpetalltid.
Det blef ett skallande skratt efter detta yttrande.
— Efter en stunds förlopp kom bonden hem med ett lass
ved, fortsatte doktorn. Vi framställde till honom vårt ärende;
men då han fick höra detta, skakade han på hufvudet och
menade, att man ej ostraffadt frestade hin onde och att om vi
ändtligen önskade bli själfspillingar, så hade han för sin del
hustru och barn och ville på inga villkor våga lif, lem och hälsa för
att tillfredsställa vår nyfikenhet.
— Hvilken fast tro på gastar och troll!
— Förgäfves sökte vi med goda ord och äfven medels
penningar förmå honom att bli vår vägvisare, men han stod fast i sin
vägran.
— Det blef ingen gastjakt af då för herrarne?
— Jo, slutligen steg drängen, som var en rask och hurtig
yngling, fram och sade, att ehuru han bäst visste, hvad det ville
säga att komma i klorna på gasten, så ville han likväl följa oss
som vägvisare, helst som vi hade både bössor och hundar, ty han
hade hört, att trollen plägade frukta för dessa två ting.
— Kanske han också kände sig säker, då doktorn var
tillhands, eftersom doktorn en gång botat honom för gastkramning.
— Kanhända det, sade doktorn skrattande. Det vissa var
emellertid, att drängens grundligt utvecklade skäl inverkade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
