Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 70. Herrskapet Hallonskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
778
hacka som med mig och långkatekesen, kan jag tro. Jag måste
jag också.
— Nej inte preciss så. Jag är en fågel.
— Ja, det ser jag väl, mente gossen.
— Och därför slipper jag långkatekesen, funderade
hackspetten.
— Herre Gud, den som vore fågel ändå, suckade gossen.
— Hm, hm! svarade hackspetten i betänksam ton. Vi
fåglar hafva våra besvärligheter vi också.
Och så försjönk hackspetten en lång stund i djupa,
vemodiga tankar.
— Du trodde nyss, att jag lekte, fortfor han emellertid och
tog med klon bort en tår i vänstra ögonvrån. Det är ingen lek
utan lifvets förfärliga allvar.
Sedan satt han åter en stund alldeles tyst och borrade sina
spetsiga stjärtfjädrar in i ekens bark, alldeles som om han skulle
hafva haft något riktigt viktigt att säga.
— Hör du, sade han sedan till gossen, har du någonsin hört
en väggsmed?
— Ja, det har jag visst det, sade gossen. Där hemma i
stugan hafva vi haft två väggsmeder hela vintern. Det låter
alldeles, som om ett fickur skulle picka inne i timmerstockarne.
— Jaså, utbrast hackspetten, där borde jag ha varit.
— Nej du snälla hackspett, svarade gossen. Mamma säger,
att där väggsmeden finnes och där han kommer ända till dörren,
där blir det lik i huset samma år.
Under det att gossen sade detta reste sig Hackspettens
ryggfjädrar alldeles på ända och han såg i detta ögonblick ut nästan
alldeles som en arg hund.
— Står det också i långkatekesen? fräste han. Nej du
gosse! Hälsa du mamma din och säg, att därest jag kommer,
innan väggsmeden hunnit slippa ut genom dörren, så — — —
så — — — så — — — så blir det verkligen lik utaf honom
med detsamma och jag skall också begrafva honom här!
Och därvid gapade han så förskäckligt att gossen kunde se
honom nästan ända ned i magen.
Hackspetten såg i detta ögonblick så hemsk ut, att gossen
blef riktigt rädd för honom.
Men hackspetten märkte detta genast och så ändrade han
sitt sinne, ty inte ville han göra gossen något illa.
— Hör du, sade han därför lugnande, ni människor måtte
ändå vara några pjåkiga stackare. Ni äro rädda för en liten
väggsmed, men ser du, det är inte jag. Men det kommer sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
