- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
833

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 75. Blommans fina, sköra stängel sönderbryts

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

833

Lämnar honom med ett hopp;
Dock på stunden tar han fatt
På sin kära skatt.

Nu om hennes lif han tar
Och som vinden är han snar
Med sin mun på hennes mund
Trycka kyssen; men på stund
Tåras hennes ögon blå
Och han frågar då:

”Flicka, hvarför gråter du?
Tårar båta föga nu.
Torka tåren från din kind.
Sucken flyr från dig som vind.
Låt min kärlek få sin lön
Vid din barm så skön!”

Nu hon faller i hans famn.
Gifver honom ljufva namn;
Och hon nekar icke mer:
Nej, han lår, hvad han begär
Och han är så lycklig då
Att bli älskad så.


Under det att flickan sjöng detta, medan hon stampade de
små fötterna torra invid bäcken, måtte något ovanligt hafva
förefallit med magistern; ty han satte sig ned och lutade sitt hufvud
mot en trädstam, under det att hans blickar, som alltjämt stodo
riktade på flickan, växlade mellan sällsamma och egna uttryck.
Hans kinder blossade af en stark rodnad och stora svettdroppar
pärlade fram öfver hans panna.

När flickan slutat att sjunga, satte hon sig på en tufva, tog
upp ur fickan en stickstrumpa och började sticka.

Magistern tycktes nu öfverväga med sig själf, om han borde
gå fram till henne eller icke, hvilken tvekan emellertid ej varade
så länge.

Hans mun vred sig till ett föraktligt och i hög grad
obehagligt leende, hvarefter han steg upp och gick fram till flickan,
hvilken icke förut anat, att hon hade haft någon åskådare.

Smilande klappade Setterlund henne på hufvudet och
yttrade:

— God morgon, min lilla vän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0833.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free