Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen: Etymologien eller Läran om Ordens Arter, Böjning och Härledning - 3. Om Substantivet - § 1. Om Substantivernas Deklination
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 87 )
Svenska språket har Fem Deklinationer, hvilka
åtskiljas genom ändelsen i den obestämda nomina-
tiven af pluralet.
rande och öka mångden af reglor. Mera öfverensståm-
mande med vårt språks lynne synes således vara, att an→
taga en Prepositionskasus eller Allmän böjd kasus, hvil-
ken svarar icke blott emot Latinens Ablativ, utan åfven
emot dess Ackusativ med preposition , stundom ock emot
dess Dativ, och någon gång emot så vål Latinens som
Svenskans Genitiv, t. ex. då man i stållet för Sveriges
Konung, Rex Sveciæ, såger : Konung af Sverige, Ko-
nung i Sverige, eller Konung öfver Sverige,
Anm. 3. Af ofvannåmda uppställning synes , att kasus
i Svenskan utmårkas på tre sätt, nemligen : a) genom
åndelsen; b genom ordets rum ; c) genom ordets be-
roende af ett verb eller en preposition.
I afseede på Andelsen hafva Svenska nominer icke mera
ân två kasus, nemligen Nominativen, som år ordets na-
turliga beskaffenhet eller sjelfva dess stamform , och Ge-
nitiven, som till denna stamform lågger ett s . Alla de
ofriga kasus åro nu för tiden lika Nominativen , men
hade fordom flera egna åndelser. Anmårk åfven , att
tredje personens pronominer hafva tre kasus , utmärkta ge-
nom olika form : Han, hans, honom; Hon, hennes, henne ›
De, deras dem, samt att första och andra personen haf-
va två dylika former: Jag, mig; Du dig.
Stundom år det Rummet, som skiljer Nominativen ifrån
Ackusativen, t. ex. Fadern älskar sonen, hår inses , att
Fadern år Nominativ eller Subjekt , och Sonen Ackusativ
eller Objekt , till följe af deras plats eller stålle i menin-
gen, Såger jag åter : Sonen älskar fadern, så blir, af
samma grund, Sonen Nominativ eller Subjekt , och Fadern
Ackusativ eller Objekt. Stundom kan likvål Objektet stå
så vål före som efter Verbet , nemligen då det genom
något kännetecken tydligen skiljes ifrån Subjektet. Detta
inträffar, dels dâ Nominativen eller Ackusativen utgôres af
ett personligt pronomen , t. ex. Du bör älska Gud , eller
Gud bör du älska, Honom skall smickret ej bedraga,
eller Smickret skall ej bedraga honom dels då ob-
jektet år af olika nummer med subjektet, samt verbet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
