Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
XXIII
§ 14. Utgående från, att de många olika former, som ordet ’själ’ uppvisar i fsv. runinskrifter, svårligen
kunna utgöra återstoden av en ]judlagsenlig växling ined delvis gamla anor inom ordets böjning, enär en sådan
växling snart nog borde hava blivit utjämnad, har jag i uppsatsen Själ i Uppsalastudier, tillägn. S. Bugge, Upps.
1892, sökt förklara mångfalden som lånord från de tyska och engelska missionärer, som bedrevo
omvändelseverket i vårt land. Att det är från flt. siala som rsv. sial får sin förklaring, har F. Kauffmann påpekat i
sin anmälan av Uppsalastud. i Ark. f. nord. fil. XI, 310, från dess biform siola härrör siaol, siol, seol, vilkas
tvåstavighct antydes av sihol; biformen sila, sèla återgives av selu. Tvåstavigheten torde förklara, att ia
bibehålles i sial, såsom sial 49 bevisar, och icke förr än sent övergår till iæ. Från ags. säwel (-o/, -ul), säwl,
saul, söivhul, sàwul, gen. säwle, härstamma formerna med a i första stavelsen: saul, saflu, salu. Medgivande,
att en eller annan bland de nord. formerna för ordet »själ» troligen lånats från eller påverkats av andra germ.
språk, säger A. Kock, Ark. f. nord. fil. XVII, s. 363, det vara alldeles oberättigat att anse dem alla eller ens
till större delen vara lånord och utvecklar, på vilket sätt samtliga de nordiska formerna kunna i Norden hava
utvecklats ur motsvarigheten till ett got. saiwala, även om sannolikheten talar för att någon bland dem är
låneord. Särskilt är Kock, s. 264, villig att medgiva ä-ljudet i säl även bero på inflytande från ags. säwol, säwl och
säger e-ljudet i det sällsynta fsv. seel (sel) ha snarast överförts från mnt. sele, vilket ock kan (åtminstone delvis)
vara fallet med vokalen i de runristade si I (silu, selu), för vilka därjämte ett par andra uppkomstmöjligheter
nämnas. Då i fvn. intet spår finnes av motsvarighet till got. saiwala utan blott don erkända ags. lånformen
sdla, synes det mig vågat att på fsv. botten antaga en så rik blomstring av det uråldriga ordet och vida
naturligare att tro, det missionärerna, som synnerligen ofta behövde tala om föreställningen ’själ’, i förlägenhet för
nordisk motsvarighet grepo till sitt eget språks uttryck, vilket kanske även av dem förklarades genom tillsats
av ordet ’ande’, liksom i runinskrifter, t. ex. aut * uk x salu B. 267, L. 312, D. I. 1 Bro, Uppl.
§ 15. Fsv. b motsvaras av runan b, t. ex. bunti 94 böndi.
Av ordet kumbl förekomma ock former med bortfall av b, se ordförteckningen.
§ 16. Fsv. d motsvaras av 1) runan t, t. ex. halftan 81 Iialfdan, 2) urnordiska
runan d: igoldiga ]ngoldinga, goldind guldin 136 f, g Rök.
Särskilt att märka äro de fall, där t ensamt motsvarar nd, t. ex. aut 161 ond; ack. buta
av böndi, -USUtlim 174 av -u-sund, ack. frita 91 m. fl. av frændi, Satar 147 ra. fi. Sandar,
dat. ilati 104 av Ængland; ack. ymut 99 av Ømundv, aytr 220 Øndr; eta|]is 155 m. fl.
av ænda-
Bortfall av d är tecknat i aiHillR 122 Anun(d)n och den därtill bildade ändelselösa
nom. sing. anun 186.
§ 17. Fsv. dh motsvaras vanligen
1) av J), t. ex. tau|jr 81 m. fl. dëdhr,
2) av t i dat. ihikstatum 39 av RingstadhiR.
Bortfallet är dh i gen. kus 161, 213 av Gudh, ack. kufast 163 Gudhfastr; prep. mif?
111, 136 av mæd/iR, rustin 172 Rö(dh)stén.
§ 18. Fsv. ë motsvaras av e, ei, ai, e, a, U. De olika exemplen anföras ovan på tal
om monoftongisk och diftongisk beteckning på platsen för de gamla diftongerna æi, au,
øy, ty 1) i de flesta fallen utgör det fsv. ë monoftongering av den gamla diftongen æi,
jfr i det föreg. § 7 s. xvm, där förhållandet mellan den monoftongiska och diftongiska
beteckningen är utredd. Att fsv. ë även kunde betecknas med a, beror väl därpå, att a
i många fall användes omväxlande med e och i för att beteckna te-ljud, se § 40, s. xxvui,
varav man slutit sig till rättigheten att ock beteckna fsv. ë därmed, för vilket ljud i och e
oftare förekomma. Att av beteckningen a sluta till en monoftongering a av dift. æi eller
o o CJ
dess förstadium ai i de ord, där a motsvarar fsv. ë, synes mig alltså icke berättigat, annat
än där a är i fsv. uttryckligen betygat, t. ex. ufagR 236 Öfåghii, |llirlakR 23 porläkit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
