Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LX
ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
Mycket talar dock emot att runstenen är ett falsarium. Runornas former och
användning äro för övrigt i enlighet med 1000-talets runinskrifter; särskilt vore det överraskande
att finna en ristare pä 1600-talet hava använt H, och icke H, samt hava rätt brukat /k R i
|lUriR och iaR ävensom fallit på att begagna pret. bllki. Vidare känner icke Guta saga till
någon Torer som son till Tielvar. Då redan Joh. Buræus avritat stenen, är det
otänkbart, att någon före hans tid skulle fallit på att förfalska densamma.
övervägande skäl tala sålunda för att inskriften är en äkta runinskrift från 1000-talet,
och det gäller då att finna meningen i dess runor, om vilka vi få kunskap blott genom
B. 889.
Den andra stenens inskrift slutar med truista • sina soin tyckes visa, att. de avlidne
varit två. Namnet på den person, till vilken dessa avlidnes förhållande skulle betecknas
genom truista • sina måste, föregånget av *auk ’och’, hava funnits på det bortbrända
inskriftstycket näst förut. Troligen har detta varit ett kvinnonamn, namnet på hustrun till,
Tialvar och modern till Torer. En sådan anordning förekommer ofta, t. ex. ög. 224
Stra-tomta. Ristningen truista, vilken Hadorph tolkar som ’trognaste’ och tror utsagd om
Tialvars hustru och barn, saknar emellertid eljest motsvarighet och kan misstänkas vara
felläst för (a)t buanta. åtföljt av sina för sin, som understundom förekommer, t. ex.
L. 390, 613 (enl. B. 252), 943 (Bråte 1895); 1222 (enl. B. 1015 och Nordenskiöld 1882: 2,
s. 16); 1242; Öl. 9; L. 829 (dat.; enl. Bråte 1900).
Om stenarne sålunda äro resta blott över Tialvar, har början av ög. 28 antagligen
kort återgivit innehållet av ög. 27 och t. ex. varit: (• sati • at • fa|iur •) Sun, till vilket
relativsatsen: ’som bodde på kautaun’ anslutit sig. Jfr Rök III, s. 277 Skalmstad,
hurusom i huvudinskriften den avlidnes namn icke nämnes: uitan : lit • raisa • Stain • |]insa • eftiR •
Sun • sin • auk • karl • eftiR • bro|jur • sin men uppenbaras i kantristningen, som delvis är i
lönskrift: suain • risti • runaR • |lisaR • eftiR • utulf. Fråga kan vara, om icke även här liknande
anordning förekommer, så att Ög. 28, vars slinga har ormhuvud och stjärt, skall läsas
före ög. 27 med sluten slinga.
Formen Stranti hänvisar på uttalet *strændi av verbet *str(P,nda. I fsv. finnes intet
sådant verb, Egilsson Lex. poet. anför isl. »strenda (-di, -da, -t) proprie appellere ad
terram (.strönd); büendr saman strendo, convenerunt (ut lenda saman, convenire a land),
Sturl. 7, 41, 2». Hos Aasen Norsk Ordbog finnes: »strenda v. n. (er, e) ’gaae längs
Stranden, gaae omkring en Fjord eller Bugt’; ogsaa: løbe vidt og bredt omkring, Berg. Stift.»
Av dessa citat framgår, att ett verb *strænda, som är en närliggande avledning av
strand, funnits i norden, ehuru icke med betydelsen ’stranda’, som uttryckes med isl.
brjöta skip eller från annan synpunkt fjara; Hadorphs översättning ’strandstegh’, ’landade’
motsvarar bättre isl. strenda.
Om kautaun varit den plats, där Tialvar landat, måste denna plats alltså hava legat
vid havet och troligen icke synnerligen långt från Öster-Skam.
Namnslutet uti kautaun, som måste vara obestämd form, påminner icke om någon av
de vanliga sista lederna i ortnamn. Första leden ser ut som gen. plur. Geta ’götarnes’,
liksom i Göthaskären SRP 525 (1362) eller gen. sing. av mansnamnet Gøti.
Om sålunda lydelsen av namnet kautaun och ortens läge tills vidare icke kunna angivas,
visar dock sammanhanget, att ett ortnamn är avsett, och de båda relativsatserna inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
