Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ÖSTERGÖTLANDS RUNtNSKRtPTËR. i
Rune-1 Tidskriften paa ringen i Forsa Kirke s. 24; Wadstein, Runinskriften pä Forsaringen
s. 17 f. i Skrifter utg. af K. Humanist. Vetenskaps-Sainf. i Upsala VI, 3 har visserligen
en annan uppfattning.
R. 15—20 Skut?? förmodar jag hava varit skut[a i] och hava utgjort dat. sing. av fsv.
*sküti, isl. skidi m. ’ludende, med Överdelen fremover hængende Fjeld, Fritzner2, styrd
av efterställd prep. i ’uti’. Man skulle även kunna tänka på prep. ä, men liksom i de
flesta övriga inskrifter av kortkvisttypen bör runan 0 haft utseendet I*, och denna form
kan r. 20 icke hava haft. Den enstaka liggande bergkullen, som tätt ovan inskriften
stupar brant ned, torde hava kunnat betecknas med detta ord, vilket ju ingår i bergnamnen
Areskutan och Anjeskutan.
Inskriftens transkription är alltså följande:
Sglsi (el. Salsi) gærÖi söl. D\agR~\ skut[a i\ p[ætt]a liiö.
översättning: Solse (el. Salse) gjorde solen; Dag högg detta på bergknallen.
Vad kan då syftet vara med denna ristning? Prof. Bugge antar den utförd för ro skull
och har måhända rätt däri. Det kan tänkas, att Solse härlett sitt namn från sol och roat
sig att rista en sådan, och att sedan ock Dag velat visa sin idrott att rista runor. Men
möjligt är ju ock, att ristandet av solen, svärdet och runorna kan hava haft något
allvarligt syfte, som är oss förborgat. Måhända utgör ’solen’ ett spår av soldyrkan, jfr om
sådana i Norge Danske Studier 1905, s. 115 f., och den hjulformiga bilden av solen på
den danska stenen från Ryegaard från bronsåldern, se S. Müller, Aarbøger f. nord. Oldk.
og Hist. 1907, s. 106 f. Prof. Läffler ifrågasätter, att ristningen av ’solen’ varit ett
trollmedel att få solen att skina, varå Frazer, The Golden Bough’!, Part. I, Vol. 1 (1911), s.
311 f. anför många ex., av vilka det är närmast jämförligt, att en rund sten lades på
marken med vita spön utgående i strålform för att härma sol strålarne.
En annan gåta, som denna ristning innehåller, är förekomsten av runan M d. På
ristningens egen tid, som Bugge, Runverser s. 306, antager vara i mitten eller andra hälften
av 900-talet, måhända kan den antagas vara 900-talets förra del, användes icke mera den
24-teckniga runraden; ristarens bruk av densamma är alltså ett bevis på runologisk lärdom.
Sannolikt har han fått kunskap om motsvarande ags. runas namn dæg och därför anbringat
M d i betydelsen DagR, som var både ett mansnamn och runans namn. Att de äldre
nordiska runornas gamla namn och betydelse skulle fortlevat till ristarens tid, skulle strida
mot resultatet av Wimmers undersökning om runskriftens utveckling i norden. Jfr Rök III,
s. 290 f.
44. Björnsnäs, Kvillinge sn, Bråbo lid.
Pl. XV. Fig. 2.
Litteratur: L. f. B. 1090 (av A. T. K.), teckning; L. 1090; W. 4.
Teckningen i L. f. B. 1090 visar blott högra halvan av stenen med runorna: aftR : karol;
fa|llir : sin. På R i aftR saknas vänstra kännestrecket, a i karol har kännestreck blott på
vänstra sidan, n i sin och 0 i karol blott på högra sidan om staven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
