Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttersta och de främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tresse än den pittoreska utsiktens, vilket är mera artisten-målarens.
Dessa fjällsträckor och toppar, som i söder och sydväst resa sig,
och av vilka de högsta bära namnen Snasahögarna, Syltopparna
och Helagsfjället, äro alla belägna inom omkretsen av ett
högland som bildar ett så kallat allmänt vattenfall. Härifrån flyta
nämligen floder ned åt alla väderstreck: åt Trondhjemsfjorden,
Kristianiafjorden, åt Vänern, Bottniska viken och Jämtlands
Storsjö.
Det är således en för landets topografi avgörande punkt vi fått
inom synhåll, och om vi taga denna nya utgångspunkt för nya
betraktelser som en naturlig avslutning för dessa, så veta vi precis
var vi skola fortsätta en annan gång.
Kalendern Svea 1896
De yttersta och de främsta
Det var subskriberad bal på societeten, för ett välgörande
ändamål, där voro även sjöofficerare, och det var följaktligen mycket
schangtilt.
Men det hade även kommit en stor artist dit, på en kutter.
Artisten var mycket berömd, mycket rik och var en allmänt
avhållen person. Man hade firat honom i två dagar, och han var
trött; därför gick han ut i månskenet efter första dansen och
vandrade i parken. Men hur det var, musiken lockade, fönstren
till salongen stodo öppna, han såg unga nackar, mjuka skuldror,
fladdrande lockar, och han närmade sig för att titta in. Under
en blommande lind stannade han osedd, och skådade.
Då slog ett minne upp från ungdomstiden då han var en
nybörjare, fattig, föraktad emedan han måste rita i ett blad som icke
åtnjöt anseende. Och då han illa klädd och hungrig stod utanför
dessa samma fönster och med hela ungdomens stora sorg såg sig
vara utanför dessa nöjen som borde tillhöra honom. Han kunde
icke gå in då, ty han var icke klädd, utan såg ut som en buse,
och det kom verkligen ingen vitklädd ängel och tog hans hand
bedjande honom stiga in, den gången.
Nu stod han där igen, och man saknade honom. Han såg hur
de letade efter honom, och hans ”vän”, den halvunge kommen-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>