Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Reformförsöken och nationalförsamlingens inkallande - 2. Nationalförsamlingen och Bastiljens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALFÖRSAMLINGEN OCH BASTILJENS FÅLL. 11
representanter tåga åstad till sin mission genom Versailles,
monarkiens symbol i Frankrike, fylda själfva af beslut-
samhet och hänförelse och följda af hela folkets hänförda
förväntningar.
2. Nationalförsamlingen och Bastiljens fall.
När löftet gafs om riksständernas sammankallande,
uppstod genast den viktiga frågan om formerna för deras
förhandlingar. På 175 år hinner en organisation, som ej
under tiden utvecklas och reformeras, blifva fullkomligt
olämplig. Formerna från 1614 kunde ej gärna användas
för riksförsamlingen 1789. 1614 bestod representationen
af tre strånd: adel, prester och ofrälse, alla ungefär lika
talrikt företrädda och med lika inflytande. Den nya riks-
församlingen skulle ju tvinga de privilegierade till offer
för det allmänna. Hvad utsikt hade den härtill, om d
två högre stånden i församlingen ägde att förfoga öfver Z
röster af 3? Inom reformpartiet var man ock enig om
att fordra en sammansättning, som kunde öka "det tredje
ståndets’ inflytande. "Hvad är det tredje ståndet?" frå-
gade abbé Sieyés, en af den nya tidens skarpaste talmän,
i en ofantligt spridd broschyr. Och han svarade, att det
varit zsntet, men borde nu blifva alt. Det vore franska
folket på ett par hundratusen när. Reformvännerna for-
drade för det tredje ståndet ’dubbelt så stark representation
som för hvårtdera de båda andra samt gemensam omröst-
ning i nationalförsamlingen. Under dessa betingelser kunde
ju tredje ståndets representanter ha något hopp att drifva
sina önskningar igenom. 4
Det hade ju tydligen bort ligga i regeringens intresse
att genomdrifva desså anspråk. Finge de privilegierade
behålla sin öfvervikt, hade ju de styrande intet annat att
vänta än ett nytt nej på sin gamla begäran. Men å andra
sidan var det ock ett djärft steg att anförtro sig åt det tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
