Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip och Inge den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket glad i sitt umgänge. I Norge var han derför
högligen älskad och blef det snart äfven i Jemtland.
Sedan de mäktigaste och anseddaste i Jemtland vunnits
af konungens tal och skänker, lade de råd med den
öfriga allmogen, och alla svuro, att de ville lyda
under konung Östen. Då reste de till Norge till Östen
och tillsvuro honom landet.
Detta skall hafva timat vid pass år 1111, således medan
ännu Filip lefde.
Den skandinaviska Norden har för dessa tider
att uppvisa tvänne konungar, hvilka i kärlek till
äfventyr och bragder, i ridderlighet och konungsligt
sinne hade få sina likar. Den ene var konung Erik
Ejegod i Danmark. Han var Sven Estridssons son,
och vi sågo honom med Inge d. ä. och Magnus Barfot
i Konghäll. Den andre var denne Magnus Barfots och
Margareta Fridkullas son, Sigurd Jorsalafar. Det
är om denne, vi här hafva att tala[1].
Sitt tillnamn »Jorsalafar» fick Sigurd af en färd till
det heliga landet och Jerusalem, som af våra fäder
kallades Jorsala. Det var på denna tid sed inom det
vesterländska Europa att göra stora krigståg till det
heliga landet. Dessa tåg kallades korståg och deras
ändamål var att återeröfra de heliga orterna, der vår
Frälsare lefvat och verkat, från de otrognas välde.
Med »de otrogna» förstod man alla, som hyllade
Muhameds lära. Muhamed var född i Arabien och efter hans
död tågade hans folk utom sin halfö, lade under sig
alla kringboende folk och omvände dem till Islam,
som deras lära kallades. I början af 700-talet
(således vid pass när vikingatiden begynner hos oss)
hade Araberne underlagt sig i det närmaste hela det
så kallade främre Asien, hela nordkusten af Afrika
samt i Europa hela den spanska halfön. Kristi lära,
som dessförinnan var rådande i alla dessa länder,
måste vika för eller utrotades helt och hållet af
Islam. De qvarlefvande kristne hade dock en dräglig
ställning, så länge Araberne egde väldet och förde
Islams sak. Men snart förvekligades de
verldseröfrande Araberne, och andra folk af den turkomaniska
rasen[2]
trädde i deras ställe. Dessa voro råare och
vildare, än Araberne varit, och nu blef de kristnas
belägenhet olidlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
