Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip och Inge den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till de kristna, som ledo af detta förtryck, hörde
äfven alla, hvilka vallfärdade till den heliga
grafven. De kallades pilgrimer och genom dessa fördes
berättelserna om lidandet och förtrycket förstorade
till vesterlandet, der en allmän hämdevrede upplågade
och massor af krigare strömmade till det heliga landet
för att, som vi nyss nämnde, återtaga det.
Det var egentligen från Frankrike, Tyskland,
England och det Normandiska Italien som dessa
korsfarare utgingo; mindre från de andra länderna,
ehuru äfven derifrån en och annan lät inviga
sig till korsets stridsman. Sigurd deltog ej i
något af de stora korstågen; hans färd var ett
enskildt företag, framkalladt mera af den i det
nordiska lynnet inneboende lusten för äfventyr och
att genom härnaden vinna gods och ära, ett begär
ytterligare eggadt genom berättelserna af landsmän,
som hemkommit från medelhafsländerna. Vi påminna
oss, att många från Norden drogo till Miklagård –
så kallade nordbon hufvudstaden i det öst-romerska
eller grekiska kejsarriket – och der såsom Väringar
togo tjenst hos kejsaren[1]. Dit begåfvo sig många
män, som följt de här ofvan omnämnda Fin och Ögmund
Skoftessöner, då de, tillsammans med deras fader,
efter en uppkommen tvist med Magnus Barfot, måste
draga ur landet. Skofte och hans söner dogo alla
på färden, men af deras män kommo många både till
Konstantinopel och Jerusalem, och det var deras tal om
den vinning, nordiske krigare hade hos den grekiske
kejsaren, som spridde begäret att vinna slik ära och
berömmelse, som i så rikt mått kommit Skofte och hans
söner till del af deras färd. Så företog Sigurd det
tåg, som skänkte honom tillnamnet.
Men nu kan man gifva namnet korståg åt hvarje företag
för korsets, d. v. s. kristendomens skull, och då
kan så väl detta Sigurds tåg till det heliga landet
som äfven hans senare tåg till Småland få detta namn.
I Småland hade sedan S:t Sigfrids dagar kristendomen
gått mycket tillbaka. Der funnos – säger Snorre
Sturlesson – på denna tid många hedningar i
Sveavälde och många dåliga kristna, d. v. s. sådana,
som väl vidtagit kristna läran, men icke höllo dess
bud. Derför beslöto konungen i Danmark, Nils Svensson,
den yngste af Sven Estridssons söner[2], och Sigurd
Jorsalafar i Norge att gemensamt företaga ett tåg
till Småland för att tvinga dess inbyggare att antaga
eller återtaga kristendomen. Småländingarnes vildhet,
i synnerhet farlig för det angränsande Skåne, förmådde
konung Nils till tåget, och på hans anmodan var Sigurd
icke sen att deltaga i ett företag, som lofvade så
mycken ära. År 1122 om våren lade Sigurd ut från
Norge med 300 skepp och kom snart till Öresund,
der han enligt aftal skulle möta konung Nils. Denne
var dock ej der. Han hade redan varit der och seglat
derifrån, sedan han länge förgäfves väntat på konung
Sigurd. Detta tyckte Sigurd illa vara, hvarför han
styrde österut till Sumaros (eller Svinraros)[3]
och höll der ting, klagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
