Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka. »Hon skall först se sin broder, konungen»,
svarade Peter Steifr, och allt mer aflägsnade sig
båten utåt sjön. Männen hörde icke eller låtsade
icke höra den förtviflade moderns ångestrop. När då
drottningen såg allt vara förgäfves, sträckte hon sina
armar mot himmelen och ropade: »Gud låt mig lefva den
dag, att jag kan göra eder så stor sorg och harm igen,
som I nu gören mig.»
Emellertid fördes prinsessan till sin halfbroder
konung Hakon, som med stor vänlighet och
broderlig kärlek mottog henne och visade henne all
heder. Följande året sände han äfven bud till sin
styfmoder enkedrottningen, som med sin systerdotter
fortsatt sin resa och nu bodde i Vestergötland,
»att hon måtte komma åter till Norge. Så väl hon som
hennes systerdotter skulle der» – sade sändebuden
–, »blifva bemötta med all den heder dem tillkom,
och rikligen blifva försörjda». Och drottningen kom,
men icke som en moder till sin son, utan som sagan
plägar framställa en styfmoder. Hon kom med harmen och
vreden i hjertat, afbidande första lägliga tillfälle
till hämd.
Den unge konungen var i mycket lik sin far. Han
var mild och vänsäll, dertill modig i striden och
segersäll, så att han af alla var högligen älskad,
och det såg ut, som om en bättre dag randats för
Norge. Men all hans vänlighet, all hans mildhet och
godhet och all den ära, han visade sin aflidne faders
drottning – intet förmådde smälta kylan af det hat,
som bodde hos Margareta. Stolt och högmodig till
sin natur, var hon till och med tvär och ovänlig
mot styfsonen. Hon lefde i Norge helt och hållet
för sig, hade sitt eget kök, sitt eget bord, sitt
eget hof, hvilket allt för den tiden var ganska
ovanligt. Men till julaftonen – det var år 1203 –
blef hon på det vänligaste inbjuden af konungen
att glädja sig med honom och hans hoffolk. Hon
gaf på den vänliga inbjudningen ett bitande svar,
och det var endast den unga Christinas upprepade
böner, som förmådde henne att villfara konungens
bjudning. Vid inträdet i kungssalen gick den unge
konungen henne till mötes. Men drottningen var tyst
och ovänlig som vanligt och besvarade icke med ett
godt ord all konungens vänlighet. I öfrigt firades
den ingående helgen med allsköns gamman och glädje.
Efter den dagen blef konung Hakon sjuk. Hans kropp
uppsvälde, och sju dagar derefter eller sjelfva
nyårsdagen år 1204 var han död. Hela hans kropp var
då blå och så uppblåst, att man knappast kunde se,
om liket var en menniskas. Det är alldeles gifvet,
att sorgen i landet och synnerligast hos Birkebenarna
blef stor. Så mycken ungdom, så många förhoppningar,
och allt med ens försvunnet! Och lika naturligt
var det, att man började spörja om orsaken till den
älskade konungens så plötsliga död. Och hur man talade
och hur man frågade, alltid stannade misstanken på
drottningen. Slutligen beskylde man offentligen henne
och hennes omgifning att hafva med förgift afdagatagit
konungen.
För att visa sin egen och sina tjenares oskuld måste
Margareta beqväma sig dertill att låta en af sina
tjenare undergå jernbörden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
