Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högtidligt den 18-årige konung Håkan med Valdemars 7-åriga
dotter Margareta. Magnus lofvade tillika, för att fa
hjelp mot sin son, hvilken så grymt hade hånat och
föraktat honom, något hvarom der ideligen talades vid
den danske konungens hof, att åt Valdemar öfverlemna
Helsingborgs slott. Detta slott var på den tiden det
starkaste i Skåne och nyckeln till hela detta rika
land. Också var det intet bedrägeri i det lyckliga
leende, hvarmed Valdemar den gången tryckte sin broder
konung Magnus’ hand. För vinsten af Helsingborgs slott
kunde han väl åtaga sig att för skams skull bringa
det öfriga Skåne under Magnus igen. Men Magnus log
icke. Det var, som om han redan känt faran af det
löfte han gifvit och de förbindelser han ingått.
Valdemar samlade omedelbart derpå en här och drog
öfver till Skåne, hvars östra del jemte Bleking han
underlade sig och intog Sölvesborg med flera slott,
medan Magnus och Håkan innesloto sig i Helsingborg.
Så stodo sakerna, då Erik i slutet af Februari
från sin rundresa omkring Mälaren återvände till
Stockholm. Han utskref genast en här och stod med
den i början af April i Skåne. Det var den bekanta
klubbehären, såsom den kallades, efter hvad det
påstås, i följd af sin beväpning.
Dels af brist på lifsmedel, men också af fruktan
för den antågande klubbehären, drog sig Valdemar
skyndsamt tillbaka till Seland, men tog med sig tvänne
af konung Magnus’ tjenstemän som fångar. Magnus, som,
allt sedan han i Köpenhamn bortlofvade Helsingborgs
slott, anat oråd från Valdemars sida, såg häruti ett
bevis på, att Valdemar verkligen icke menade ärligt
och vägrade att till honom öfverlemna det vigtiga
slottet. Emellertid kom Erik med klubbehären intågande
i landet, återtog de af Valdemar intagna slotten och
utöfvade en svår hämd på alla, som tagit Valdemars
och hans faders parti. Många fängslades, andra
dräptes, till och med de, som tagit sin tillflykt
i kyrkorna, innebrändes der tillika med kyrkornas
helgedomar. »Erik blef nu» – heter det i en samtida
anteckning – »så öfvermodig, att han till och med
förgrep sig mot Gud och kyrkan. Men hans brist på
vördnad mot Gud blef icke ostraffad, ty icke långt
derefter bortrycktes både han sjelf, hans hustru och
deras barn af en bråd och ynkelig död.»
Ännu en gång förliktes nu fader och son, och den
förlikningen hann ej brytas, ty snart tystade en
mäktigare hand allt buller från sonens sida.
Så är det sagdt om konung Erik, att han om hösten år
1358, innan han drog ned till sin fader i Lund, medan
hans ställning var som bekymmersammast och han såg
framför sig den närmaste framtiden full af oro och
strid, må hända äfven med flera af dem, som nu stodo
omkring honom såsom hans medhållare – så är det sagdt,
att han en höstdag kallat till sig en spåqvinna för
att spörja henne om kommande ting. Och konungens
hirdsvenner hade fört spåqvinnan till konungen,
som bedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
