Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne sätta sig på de med blått sindal öfverhängda
bänkarna i salen. Men qvinnan såg leende på konungen
och sade: »Hur skulle jag kunna sätta mig der, under
hyendet ligga knifvarne två». Och så var det äfven,
och konungen hade nickat helt vänligt åt henne,
ty han hade blott velat pröfva hennes spådomskonst.
Sedan konungen vidare genom ytterligare frågor sökt
öfvertyga sig om, att qvinnan verkligen visste att
säga mer om det fördolda och om framtiden, sade han:
»Vet du nu detta, så vet du mera ändå, säg mig derför,
huru länge min drottning får lefva». Svåqvinnan
svarade utan betänkande: »Drottningen går med tvänne
barn, men hon kommer aldrig upp med lifvet!» – Härvid
bleknade konungen, men frågade efter en stund: »Hur
länge får jag då lefva?» – »Det kunde jag väl säga»,
svarade qvinnan, »om du för de orden ej förråder mitt
lif». – Konungen lugnade henne, med löftet, »att så
länge hon lefde skulle hon hafva födan af honom». Då
sade qvinnan: »Det blifver en förmörkelsedag i vår,
då ligger våran drottning på förgyllande bår, och
om michelsmessodagen i höst, då tändes en sjukdom i
konungens bröst, och om vårfrudag i vår, då ligger
också vår konung på förgyllande bår».
Nu blef konungen svart som jord i ansigtet, försjönk i
tankar och talade på en lång stund icke ett ord. Men
spåqvinnan sade: »I rädens icke så, konung Erik! I
himmelen stå beredda för eder och eder drottning
stolarna två». – Och derpå gick hon sina färde.
Men sedan drog konungen nedåt Skåne och drog dit
äfven det följande året i spetsen för sin klubbehär,
och så gick spådomen i fullbordan, ty senast i Juni
1359 dogo både konung Erik, hans drottning Beatrix
och hans båda barn.
Ungefär vid den tiden rasade en svår pestartad sjukdom[1],
som synnerligast bortryckte barn och derför fått
namnet barnadöden, och helt visst föll konungen och
hans familj såsom de första offren för densamma.
Vi hafva här upptecknat konung Eriks död efter de
sägner, som gingo på folkets läppar långt efter
hans död och som, upptecknade i en sång, bibehållit
sig ända till våra dagar. Vi hafva gjort det så
mycket hellre, som dessa sägner i det hufvudsakliga
öfverensstämma med det sannolika i hela denna sorgliga
tilldragelse. Det har visserligen gått äfven andra
sägner, men talande om en så onaturlig grymhet,
att de ensamt derigenom stämplas såsom osannolika,
så mycket mer som vi veta, att de funnos bland konung
Magnus’ motparti, hvilka icke drogo i betänkande att
genom utspridda osanningar svärta hans minne. Efter
dessa sägner har rimkrönikan blifvit skrifven,
och hon yttrar härom följande, sedan hon talat om
förlikningen mellan fader och son:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
