Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan mellan Norrmän, konungarnes gamla anhängare,
och Svenskar, såsom då Erik Kettilsson och Erengisle
jarl voro 1381 i Vadstena, och 1382 också, som det
synes, i Vadstena, samt 1383 i April Erengisle jarl,
Peter Porse och Ulf Jonsson äfvenledes i Vadstena. För
öfrigt utvisar sjelfva tonen i Bo Jonssons testamente
hans fiendtlighet mot konungen och hans bemödande
att under hvad fall som helst hindra honom från att
få i sitt våld de slott och fästen, öfver hvilka Bo
Jonsson egt att råda.
Sedan Albrekt i Juni 1387 uppenbart brutit med
testamentsverkställarne, hade hans öde ganska snart
varit afgjordt, om icke plötsligt den underrättelsen
kommit herrarne till hända, att konung Olof
var död. Detta dödsfall måste nödvändigt utöfva
ett hämmande inflytande på utvecklingen af dessa
förhållanden. Det var nämligen något helt annat att
välja till sin konung den siste ättlingen af den gamla
svenska konungaätten under Margaretas förmynderskap
än att välja Margareta sjelf – en qvinna – till sin
regerande drottning.
Men ställningen var sådan att Margareta var de svenska
herrarnes enda räddning. Efter Bo Jonssons död fans
ingen i landet nog mäktig för konungakronan och
att ännu en gång sätta henne på en tysk småfurste,
dertill hade Albrekt och hans Tyskar tillräckligt
betagit dem lusten. Man måste härvid beundra den
kloka och väl beräknade måtta, hvarmed Margareta gick
till väga. Det finnes icke en skymt af handling, som
visar att hon på minsta vis sökte påskynda sakernas
gång. Hon beherskade ställningen. De svenske herrarne
måste först vända sig till henne, de hade intet val,
och detta hennes sätt att gå till väga, hvarigenom hon
blef den som föreskref vilkoren, bar snart rik frukt.
På nyåret 1388 började de svenske herrarne handla i
öppen dager. Algot Månsson gjorde början. Han hade
nu såsom Bo Jonssons testamentsverkställare slotten
Öresten och Oppensten, och den 5 Januari förklarade
han genom sitt öppna bref, att han hade mottagit
dessa slott med tillhörande län, Mark och Kind,
af »sin fru, drottning Margareta», samt lofvade
öfverlemna dem till henne, när hon fordrade det.
Men på Dalaborg i Dalsland eller i dess närhet
afgjordes hufvudsaken. Här, hos den trogne Erik
Kettilsson, mötte drottningen, som kom från Opslo,
der hon blifvit erkänd som Norges regentinna, de
utsända svenska herrarna. Det var Palmsöndagen
den 22 Mars. Birger Ulfsson och Sten Bengtsson
voro fullmäktige för testamentsverkställarne, och
Sten Stensson och Arvid Bengtsson för de öfriga. De
vilkor, på hvilka hon ville mottaga den svenska
kronan, blefvo, som vi kunna föreställa oss, förenade
med eftergifter från de svenska herrarnes sida,
eftergifter om hvilka det aldrig kunnat falla Albrekt
in att väcka fråga, och hvarpå herrarne från början
voro lika litet beredda.
Margareta erkände blott de privilegier, som herrarne
efter lagen och före Albrekts tid innehaft, men inga
af dennes förpantningsbref å något slott, med undantag
af Viborgs och Nyköpings, hvilka voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
