Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mötet i Söderköping 1436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu; von Hagens ofärd var blott ett förebud. Icke långt
derefter afseglade konungen med sin flotta, och när
den kom »midbottnis», var olyckan öfver honom. Det
var vid midnattstid en kolmörk höstnatt. Konungen
hade låtit tända en lykta i förstäfven på sitt skepp
för att dermed visa de öfriga skeppen deras kosa. Då
började vågorna med ens gå högre och högre, och
stormen tjöt i tackel och tåg. De skepp, som seglade
närmast konungens, började stöta emot detta och de
andra, som styrde efter lyktskenet, vräktes af stormen
i samma riktning, så att hela flottan hotades med en
plötslig undergång. Konungen befalde då, att lyktan
skulle släckas, och i detsamma tilltog stormen så, att
de erfarnaste sjömän knappt kunde minnas dess like.
Hela flottan skingrades nu. Några skepp vräktes in
emot östgötaskären, andra kastades ned i Kalmar sund,
der en del förgingos vid kusten af Öland. Men på
konungens skepp var en erfaren och rask styrman. Han
vände fartyget och sökte så godt sig göra lät segla
ned åt Gotland igen. Det lyckades honom också, och
i första dagljusningen befann sig detta skepp och
ännu ett, som tagit samma väg, under Carlsöarne. Här
lyckades konungen och några få komma i land, men
knappt stodo de på fast mark och medan ännu den
redlige sjömannen tackade Gud för sin räddning,
krossades skeppet och sjönk i konungens åsyn. Samma
öde fick äfven det andra skeppet, som sjönk med hela
sin besättning om 120 man. Blott några få kunde rädda
sig på kringflytande plankor eller skeppsspiror.
Några af herrarne voro redan samlade i Söderköping,
då de skeppsbrutne från de fartyg, som kastats emot
Söderköpingsskären, ditkommo och berättade om den
timade olyckan, huru hela konungens flotta blifvit
skingrad, och huru de sjelfva med knapp nöd lyckats
rädda sig. På frågan, om de visste något rörande
konungen, svarade de nej, men togo för gifvet att
han delat de andres öde och förgåtts i stormen,
och så gick ryktet vida om land att konungen var död.
Marsken satt på Nyköping, då han mottog underrättelsen
om denna tilldragelse. Han »qvidde» icke dervid,
säger rimkrönikan, och troligt är att han icke gerna
såg de upprepade fruktlösa förlikningsförsöken med
konungen. Man synes också kunna antaga att på mötet
i Kalmar infunno sig företrädesvis de unionsvänlige
männen, de som framför allt ville fred. Marsken hade
derunder sina tankar för sig.
Nu bröt han emellertid upp att rida ned till
Söderköping, och vid hans sida red Erik Puke. Här
sämdes dessa män tillsammans. Må hända var det
gemensam fara, som hotade från konungens och
unionsvännernes sida, och ingendera var konung
Eriks vän. – När de kommo öfver Kolmården, mötte
en väldig skara herrar till häst, naturligtvis
marskens vänner. Der voro många af dem, som samlats
till Söderköping, men äfven beridna skaror från
Småland, Vestergötland och Östergötland. Marsken
mottog alla med ära, och så fortsattes ridten till
Söderköping. Det var en ståtlig anblick att se alla
dessa riddare på deras präktiga gångare, när de redo
in i staden. Främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
