Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obetydligt folk. Denne måste draga sig tillbaka, och
Nils hotade att antända staden, om ej borgarena
förenade sig med honom. Behrman drog sig till
Ringstaholm. Sedan sände Nils uppmaningar omkring till
de öfriga östgötastäderna att sluta sig till honom,
och konungens bref upplästes från predikstolarne. Men
framgången blef ej långvarig.
Så väl Carl som Behrman skyndade mot Söderköping. Så
fort den senare erhållit förstärkning, vände han om,
och emedan Nils då befann sig så godt som ensam –
»hans svenner voro till Vadstena dragne med Dannebroka
utslagne» – »så fick han sitt pantzar i sin famn»
och begaf sig på flykten. Det var i påskveckan.
Kort derefter började Carl belägra Stegeborg, hvars
besättning fått förstärkning af de 200, som konungen
skickat med Nils Stensson. Den 5 Maj instängdes
slottet på ömse sidor. Hufvudlägret var på en holme,
kallad Skeppsholmen, men som efter denna belägring
fick namnet Carlsholmen. För att äfven hindra
slottsfolket att till sjös bibehålla förbindelsen
med sina vänner, något som oaktadt inspärrningen egde
rum med smärre båtar, lät Carl några skepp lägga sig
i farleden. På slottet voro 14 »föglare»[1]. Dessa
vändes alla mot norra sidan, och man hoppades med
deras skott kunna träffa Carl, när han gick att
bese det norra »holdet» eller belägringsarbetena
och lägret på norra sidan. Byssemästare[2] var en,
som hette Rodenborg, och han var så säker på sin sak,
att han svor vid både lif och ära, att marsken skulle
få döden, om han gick den vägen till holdet.
Det dröjde ej länge, förr än Carl begaf sig till
norra holdet, och genom sin resliga växt och sin
ståtliga hållning kändes han lätt igen bland tusende,
äfven på långt håll. Också var det på slottet intet
tvifvel om, att den långa skepnaden, som gick fram
der utmed berget, icke var Carl Knutsson, och allas
ögon riktades på Rodenborg och hans föglare. Denne var
ej heller sen att försöka sin lycka. Han riktade och
skottet brann af. Men stenen – man laddade då oftare
med stenar än med gjutna jernkulor – flög väl 20
famnar öfver marskens hufvud, och när krutröken hade
skringrat sig kring föglaren, fann man denne kastad
från sin ställning. Rodenborg skyndade ögonblickligen
till den närmaste föglaren och affyrade den. Men
krutkammaren sprang och stenen gick ej 20 famnar
långt. Då riktade han den tredje och affyrade den,
men äfven denna blef kastad från sin ställning och
man kunde genom krutröken se, huru marsken lugn och
oskadd fortsatte sin gång från holdet. »Skjut, skjut!»
ropades från alla håll till byssemästaren, men han
svarade: »Jag skjuter aldrig mera, jag känner att Gud
kastar mig plåga uppå, ty jag ville dräpa marsken!»
Och dermed gick han förtviflad bort. Han insjuknade
genast och vann aldrig helsan åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
