Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons förhållande till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart var gästabudet slut, och konungen och
herrarne drogo derifrån. Det blef tyst i gemaken på
Svartsjö. Endast höstvinden for snokande genom de
aflöfvade träden, som omgåfvo slottet[1].
Må hända sjöng den för den tillbakasatte mannen om kommande
dagars seger; må hända upplifvade den tanken på de
spådomar om en väntande konungakrona, som gingo bland
folket.
Icke långt efter bröt äfven Carl upp och begaf sig
till Stockolm, der han inskeppade sig att fara öfver
till Åbo. Han anlände dit den 10 November.
Äfven den gamle Christer Nilsson for öfver till
Finland, och är det sagdt, att han svurit dyra eder
att aldrig Carl Knutsson skulle få Viborg. I hvar
sitt hörn af södra Finland sutto nu på sina slott de
forne fienderne, spanande efter nyheter om hvarandra
och om hvad som tilldrog sig hos konungen på andra
sidan hafvet. Visst är dock, att utsigterna för herr
Christer voro nu vida ljusare än för hans »tro-son»,
Carl Knutsson på Åbo.
Men konung Christofer red den vintern efter gammal
sed sin eriksgata kringom riket.
Ännu var Carl för mäktig, och ännu hade ej hans
fiender tystnat eller konungen slutit sitt öra för
dem. Det sades till och med att konungen gerna hörde
hvarje klagomål mot Carl.
På Åbo slott höll Carl ett lysande hof med sin husfru,
sina barn och vänner. Plötsligen en dag kom bud med
bref från konungen. Det innehöll en kallelse för Carl
att med första öppna vatten infinna sig i Stockholm
och stå till svars för sina anklagare. Carl svarade,
att han icke vågade infinna sig i Stockholm utan
säker lejd.
Någon sådan hördes icke af, men en tid derefter
infann sig Albrekt Mörer å konungens vägnar. Han
medförde väl icke hvarken gisslan eller lejd, men
desto frikostigare var han på löften. Som han stod
högt i konungens gunst, så egde hans ord en viss
betydelse. Men då konungen sjelf visat sina löften
vara så föga pålitliga, så kunde man vänta föga mera
af hans tjenares. Carl beslöt dock att efterkomma
konungens bud, men på ett sätt som gjorde all gisslan
öfverflödig.
Han lät utrusta 3 merseskepp och 7 mindre, och å
denna flotta inskeppade han sig med 500 riddare och
svenner, alla utvaldt folk – »de fägersta män, som
å fötter kunde gå», säger rimkrönikan. Det var väl ej
så alldeles ovanligt att se en mäktig herreman komma
ridande med ett följe af några hundra man, men icke
var det efter konungens uträkning, att Carl skulle
komma så manstark. Om han haft några våldsamheter
i sinnet och om han afstått från dem vid åsynen af
dessa ståtliga riddare, det veta vi icke. Men vänlig
och blid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
