Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kröningen i Trondhjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fängslad, såsom af några uppgifvas, synes det
dock bekräfta, att man med våld aftvingat honom
hans samtycke, då brefvet till konung Christian
uppsattes i Opslo den 3 Juni.
Sedan härigenom blifvit upplyst, att hvad som
tillförene skett till förmån för konung Christian,
hade skett emot böndernes vilja, med trug odh tvång,
bad herr Erik allmogen sammanträda och ransaka med
fri vilja efter som Norges lag utvisade, hvilken
konung dem tycktes nyttigast vara att hafva till
Norges konung. Allmogen sammanträdde, öfverlade
och ransakade, och sedan framträdde alla inför herr
Erik och afsade och utsvuro med uppräckta händer och
vapnatag konung Christian och anammade konung Carl
med all den ära och vördnad, som trygg och trogen
allmoge bör sin rätta herre och konung efter lagen.
Derefter lemnade Carl det sunnanfjällska Norge och
begaf sig öfver Dovre fjäll uppåt Trondhjem. Han
qvarlemnade dock 200 man i Hedemarken till landets
skydd mot danskvännerna. Om fredagen näst efter
Mårtensmessan fick Carl Trondhjem i sigte, det var
den 14 November.
När han nalkades staden, kom erkebiskopen honom
till mötes och helsade honom välkommen, och hvart
konungens blickar foro, från erkebiskopen till
de omgifvande herrarne eller till de skaror af
allmoge och stadsinnevånare, som samlat sig utefter
vägen – öfver allt såg han endast glädjestrålande
anleten. Här, liksom nar Carl kom öfver till Sverige
från Finland, talades om god äring efter en lång
tid af oår, hvilket tillskrefs konungens lycka. Så
förundrade det äfven mången, att konungen kunnat utan
all fara tillryggalägga vägen öfver Dovre, en väg som
så års plägade vara så otillgänglig till följd af
mycken snö, att ingen der kunde färdas med häst. Och
midt ibland den glädjedruckna mängden, åtföljd af
erkebiskopen och många svenska och norska herrar,
höll konung Carl sitt intåg i de norska konungarnes
gamla kröningsstad. Han tog in i konungsgården,
der allt var beredt till hans mottagande.
Den 23 – enligt andra den 20 – November verkstäldes
kröningen af erkebiskop Aslak, biträdd af biskop
Gunnar i Hammer jemte många prelater och klerker. Med
hvilken ståt och prakt en sådan högtid firades, är
oss redan bekant. Hvad de norska konungarnes kröning
beträffar, hänvisas till den skildring af en sådan,
som vi i det föregående anfört efter en samtida
upptecknare.
Efter kröningen följde som vanligt riddareslag, med
hvilken värdighet 15 vid detta tillfälle hugnades. Af
de högättade slägterna hade många infunnit sig. Dock
saknades företrädesvis de, som innehade slotten,
en omständighet, som väl kunde framkalla bekymmer
hos både konungen och hans vänner. De svenske herrar,
som omgåfvo konungen, voro Erengisle Nilsson, Greger
Bengtsson (Färla), Carl Magnusson, Eskil Niclisson,
Steffan Ulfsson, Åke Jönsson (Svarte Skåning) [1], Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
