- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
256

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kröningen i Trondhjem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bengtsson, Christer Bengtsson (Oxenstierna), Arvid
Klausson (sannolikt en Finne), Thord Bonde och Algot
Erengisleson. Desse svenske herrar undertecknade
också tillika med konungen den försäkran, som han
aflemnade, att styra riket efter lag och rätt med
råds rade samt med uteslutande af utländingar.

Tvänne norska herrar, Aslak Tursson och Einar
Fluge, förordnades att tillika med erkebiskopen föra
styrelsen såsom riksföreståndare under konungens
frånvaro.

På tredje dagen, när kröningsfesterna voro till ända,
beslöt konungen anträda återfärden öfver fjällen
till Sverige. Den väg, som han bestämt sig för
att taga, gick utefter Styra elf (Stjora elf?),
och han stod fast vid sin mening, oaktadt alla
afrådde honom derifrån. »I kommen der aldrig fram»,
sade bönderne, »den är icke födder, som minnes att
hon bar så års. Man plägar icke rida henne förr
än vid fastegångstiden; då fylles hon med snö så,
att isen lägges derofvanpå, af klart vatten kan hon
icke frysa, och utefter elfvabrädden kan ingen draga
för de stora isbergens skull.» Men konungen svarade:
»Gud och S:t Olof hulpo oss hit, och de hjelpa oss
väl till Sverige igen!» Och så måste i konungens
vilja ske. Om aftonen satt han och hans följe till
häst och red ut ur Trondhjem.

Det dröjde icke länge, förr än man kom till elfven,
der man måste rida öfver den, och till allas
förundran låg den frusen. »Klarare krystall man
aldrig såg än den is, som för dem låg.» Men man
hade mer än tio sådana ställen att öfvergå. Dock
gick ridten hurtigt framåt, och konungen upprepade,
att Gud och S:t Olof skulle hjelpa honom fram. Och
om än öfvergången var aldrig så vådlig, om än isen
ej låg bredare än en bro mellan forsarna, så bar den
dock konungen och hans följe. Och så gick det »alla
(hela) elfvena uti ända». En väg, som vanligen
räknades för tre dagsled, tillryggalade konungen
på fem timmar. De norrmän, som redo med konungen
till gränsen, hade en högst vådlig återfärd,
ty »dagen efter, sedan konungen ridit fram,
gick strax elfven åter klar». Efter att sålunda
hafva ridit upp genom Stjördalen (Stjoradalr),
en dal, som sträcker sig från Trondhjemsfjärden
i östlig riktning till fjällryggen, kom konungen
till Möraker (nu Merager), der han tog sig en
stunds hvila. Men före midnatt var han i Duneede.

Det undrade hvar, den det förnam,
det han kom den vägen fram.
Det är hvarken hördt eller spordt,
att någon hafver så forna gjort.


Sedan konungen kommit in i Jemtland, fortsattes vägen
genom detta landskap och vidare genom Helsingland
och Gestrikland. Den 13 December var konungen i
Stockholm.

Men dagen efter kröningen utfärdades af den i
Trondhjem församlade allmogen till konung Christian
ett bref, hvars hufvudinnehåll vi här anföra. »De
hade funnit af några bref, att Christian skref sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 25 11:51:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free