Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Den bottenlösa pungen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försökte Christian hjelpa sig med lån, men det förslog
lika litet. Äfven medlet af en reduktion tillgreps
af Christian. Det skedde redan år 1458, och beslutet
derom fattades samma dag, som domen föll öfver den
landsflyktige konungen, eller måndagen näst efter
helga trefaldighets söndag, således den 29 Maj. Vi
meddela hufvudinnehållet af rådets bref.
»Vi Jöns med Guds nåde erkebiskop i Upsala och
Sveriges furste, Bengt, Sigge, Olof, Lars med
samma nåde biskopar, Erik Axelsson, högboren herres
konung Christians hofmästare i Sverige, Bo Stensson,
Erengisle Nilsson, Magnus Gren, Gustaf Carlsson,
Carl Magnusson, Birger Trolle, Thure Jönsson,
Åke Jönsson, Eskil Isaksson, Fader Ulfsson, Greger
Matsson (Lillie), Johan Christersson, Magnus Bengtsson
(Natt och Dag), David Bengtsson och Nils Sture,
riddare – göre veterligt, att – ofvannämnde år och
dag – voro vi alla församlade i närvaro af konung
Christian, vår nådigste herre, och öfvervogo Sveriges
kronas värdighet och bestånd. Ibland andra ärenden,
som då förekommo, lät vår nådige herre oss förstå,
att Sveriges krona var förnedrad och förkränkt i
många måtto, synnerligen ithy att hans nådes förfäder
konungar i Sverige hade utsatt på pant kronones land,
län och ränta på sådana vilkor, att de skulle till
kronan återlösas för hufvudsumman utan allt afdrag
(ehuru de varit från kronan i lång tid), kronan till
skada och förderf och innehafvarne till stor själavåda
och evigt förderf, som väl fruktande är, efter Guds
och den heliga kyrkans beskrifna lag (om ocker) –
begärandes af oss, att vi det ärendet ville till
oss anamma och öfverväga deruti ej allenast kronans
bestånd, men jemväl deras själars nödtorftelighet,
som godsen i pant haft hafva och ännu hafva.»
Enligt konungens begäran togs saken genast i
öfvervägande. Man kan dervid ej annat än med
förundran läsa, hur dessa prelater och riddare,
af hvilka vi sett så många bryta de heligaste eder
och försäkringar, när det gälde deras egna, timliga
fördelar – huru dessa herrar talade om grunderna
för det beslut, som de fattade. De voro innerligt
lifvade af den öfvertygelse – heter det – att det vore
bättre följa Guds rättvisa till själens bestånd än
en menniskas förgängliga orättvisa verldens rikedom
att hafva, njuta och sammankomma i så måtto mot Guds
och den heliga kyrkans rättvisa skickelse.
Fördenskull fattades endrägteligen det beslut, att
alla pantegods, hvarhelst de lågo och hvem helst som
hade dem i värjo, skulle i Guds namn utan lösen till
kronan indragas. Brast något i hufvudsumma, skulle
skilnaden godtgöras pantinnehafvaren af kronan,
och var der något öfverskott, skulle derom särskildt
uppgöras med konungen.
Men ett är att besluta, ett annat att verkställa
beslutet. Huru det gick med verkställandet af denna
reduktion, derom känna vi intet. Deremot veta vi med
visshet, att Christians bemödanden att skaffa sig
penningar icke stannade härmed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
