Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Den bottenlösa pungen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från och med slutet af 1459 till sommaren 1461
vistades konung Christian oafbrutet i Danmark,
sysselsatt, som vi veta, med förvärfvandet af
Sleswig och Holstein. Detta kräfde ytterligare
penningetillgång, och det var då, när han åter befann
sig i Sverige, som han sålde de ofvannämnda godsen
till Thure Thuresson. Det var den 24 Augusti, men han
företog sig samtidigt att fylla sitt penningebehof
på ett sätt, som måste väcka ovilja mot honom.
Konungen fick nemligen reda på att i Svartbrödernes
kloster förvarades de skatter, som konung Carl
måste lemna, då han drog ut till Danzig. Dessa voro
stora, och ryktet gjorde dem ännu. större Christian
bemäktigade sig genast alltsammans. Sju stora kistor
fullpackades med guld, silfver och penningar och
utfördes till Danmark. Det skall hafva utgjort inalles
16,000 mark, och rådet skall hafva med mycket missnöje
sett, att denna skatt kom konungen till godo.
I Vadstena kloster förvarades den summa penningar,
som skänktes af konung Erik för bildandet af ett
prestkollegium till att sjunga messor för drottning
Filippas själaro. Den 8 September 1461 kom konung
Christian till Vadstena. Han var åtföljd af biskop
Kettil Carlsson (Vasa) i Linköping samt några
rådsherrar, marsken Thure Thuresson, Gustaf Carlsson,
Erengisle Nilsson och Erik Nipertz. Med bifall af
abbedissan, generalkonfessorn och alla systrarna och
bröderna lät då konungen till sig öfverlemna dessa
penningar. Visserligen lofvade han att inom fyra
år upprätta ofvannämnda prestkollegium och begåfva
det med stadigvarande inkomster – men det var ett af
dessa löften, som aldrig uppfyldes. – Och så gick det
till öfverallt, der penningar stodo att få. Konungen
lånte af både fattiga och rika.
Hvad som dock nu, liksom i de förra tiderna, var
mera än annat olycksbringande för Christian, var
allmogens alltför stora betungande med utomordentliga
gärder. De första åren var konungen i detta afseende
mycket varsam, men sedan följde de på hvarandra,
den ena tyngre än den andra. År 1460 pålades en skatt
af en mark på hvarje bondgård i riket. »Det skedde»
– antecknade Vadstenamunken i sin dagbok – »emot
fäderneslandets lagar och det utfördes allt till
Danmark.» Detsamma skedde äfven året derpå. Han kom
då om sommaren till Stockholm med ett stort följe af
danskt krigsfolk och dröjde här i riket tills vintern
kom. Det var då som han sålde konung Carls gods åt
Thure Thuresson och bemäktigade sig Carls qvarlemnade
skatter; då pålade han också en utomordentligt
tyngande penninggärd öfver hela riket. Hvarje bonde
skulle erlägga en Stockholmsk mark, äfven kyrkornas
och klostrens landbönder öfver allt riket. »Denna
penningesumma förde konungen med sig ur riket, och det
sades allmänt, att han dermed skulle lösa Holstein»,
antecknade Vadstenamunken.
Huru lätt man denna tiden på samhällets höjder glömde
faran af allmogens hemsökande med olaglig tunga,
visar sig deraf att till och med då, när oroande
rykten från Sverige hade inlupit till Christian,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
