Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Carl Knutsson åter konung. Carl Knutsson å nyo i Sverige - Biskop Kettil och den återkomne konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fordringar och löften om glömska af det framfarna,
hvarpå konungen åtföljd af herrarne seglade fram mot
Stockholm.
I staden såg man med olika känslor skeppen segla
fram. De danske och deras vänner trodde, att det
var den väntade undsättningen från Danmark, de
svensksinnade hoppades att det var konung Carl.
När man sedan blef förvissad om, att det verkligen
var konung Carl, intogos fosterlandsvännerne af lika
mycken glädje som de danske af sorg.
Konungen skref genast ett bref till de rådsherrar
och andra, hvilka befunno sig i staden, äfvensom till
stadens borgare och råd, att de skulle infinna sig
hos honom och erkänna honom som sin konung. Biskopen i
Vesterås, Birger Magnusson, och ett par herrar jemte
honom kommo då ut till konungen, men endast för att
fråga hvad han ville. Konungen svarade, »att han intet
synnerligt hade att säga dem, hade iche mera kallat
dem än någon af de andra, men alla borde infinna
sig hos honom och erkänna honom för rätt herre och
konung». Dermed fingo herrarne återvända till staden.
Carl steg derpå i en båt och lät ro sig i land
på Södermalm. Här talade han till bönderna och de
lofvade honom trohet. Man beredde sig derefter att
storma staden, och det hade den följd, att riksens
råd jemte stadens borgmästare och råd kommo ut till
konungen och öfverlemnade till honom staden. Konungen
begaf sig genast från lägret in i staden och gick der
in i stadskyrkan, hvarpå han skyndade ut till lägret
på Norrmalm, der bönderne likaledes hyllade honom.
Återkommen till staden, gick han upp på rådhuset, der
magistraten och en mängd borgare voro församlade. Här
talade han, liksom till bönderna, om anledningen
till sin återkomst, att han kommit på kallelse riket
till undsättning, att han, som deras rätte konung, nu
försåge sig till dem och att han ville hålla dem vid
lag och rätt, såsom han ock hoppades att han städse
hade gjort. Borgerskapet hyllade honom, och konungen
lemnade rådhuset samt begaf sig till mynthuset, »der
han blef till herrberges»[1].
Myntmästaren, som var
honom skyldig den stora penningesumman, hade dött
några dagar, innan staden öfverlemnades åt Carl.
Biskop Kettil och den återkomne konungen.
Stockholms slott återstod att vinna. Dess belägring
börjades dock genast med allvar, och som det led
brist på lifsförnödenheter, nödgades slottshöfdingarne
den 23 Augusti ingå på en dagtingan, enligt hvilken
slottet skulle öfverlemnas till konung Carl och de
danske herrarne jemte krigsfolket obehindradt få
lemna riket, om icke undsättning komme åtta dagar
efter Michaelsmessan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
