Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop Kettil och den återkomne konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit ingången mellan konungen och de danska,
så var det med ens slut på det goda förhållandet.
Äfven här kan man icke annat än med förundran spörja,
huru det var möjligt att, om än för blott några
dagar, hålla den för ögonblicket så betydelsefulla
och inflytelserika biskopen i okunnighet om
sådana ärenden. Men vi sakna tillförlitliga
underrättelser. Vi veta blott det, att när biskopen
fick dessa underrättelser, så upptändes han af harm
och leddes till handlingar, som åter vållade en
omstörtning af förhållandena i vårt land.
Hvad som så häftigt upprörde den hetlefrade biskopen,
var den omständigheten, att konungen kunnat låta
de danska herrarne lemna riket, utan att betinga
sig erkebiskopens frigifvande. Att deremot Carl
å sin sida minst af allt skulle vilja så verksamt
bidraga till sin farligaste fiendes återkallande,
finna vi helt naturligt. Han hade utfäst sig dertill,
det är sant, men hans förbindelse i detta afseende
bröts ju alldeles icke derigenom att sättet för
erkebiskopens frigifvande blef detta eller ett annat,
eller derigenom att Carl först ville se sig sjelf
i säker besittning af sin tron? Man kan också vara
temligen viss om, att erkebiskopen, om han genom Carls
medverkan återvunnit sin frihet och återkommit till
sitt fädernesland, ingalunda derför skulle ansett sig
förbunden till någon skonsamhet mot sin fiende. Denne
man synes hafva varit otillgänglig för ädlare känslor,
åtminstone när dessa lade sig såsom hinder i den väg,
han för sig utstakat. Carl stod således här mellan
tvänne eldar. Från både erkebiskopen och dennes vänner
hotade faran, och sjelf var han ej nog mäktig att
bjuda någondera spetsen. Det låter derför lätt tänka
sig, att han icke var angelägen om att låta biskop
Kettil veta hvad som var uppgjordt mellan honom och
de danska herrarne, åtminstone icke förr än sådant
var nödvändigt.
Men en dag trädde den fruktade biskopen inför konung
Carl, och hans blickar och åtbörder och hela hållning
visade, att han var i hög grad uppbragt. Rimkrönikans
framställning af uppträdet och de ord, hon låter
biskopen uttala, visar oss en man, som under
inflytande af sin harm och i känslan af sin makt
icke drager i betänkande att behandla sin konung som
sin like. »Om jag törs säga sanningen» – låter hon
biskopen säga – »så hafven I skaffat Sverige både
skam och skada, ja, hafven I så. Vi svenske män,
jag och mina fränder, vi hafva vågat gods och blod
och kallat eder hit från främmande land, men huru
dårligt hafven I icke tett eder mot oss? Med sorg
hafva vi sport, att I utan vårt minne hafven släppt
Sveriges fiender. Och aldrig får Sverige så många och
rika herrar i sitt våld, nej aldrig! Dock var det vi,
icke I, som belagt dem här i Stockholms by. Af slik
skada få vi aldrig bot, och derför säga vi, att detta
är skam och skada.»
På detta häftiga tillmäle låter krönikeförfättaren
konungen stå svarslös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
