Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å sin sida hade dock ingalunda uppgifvit sin
förhoppning att vinna Sverige. Han utfärdade den
29 April 1470 bref till svenska allmogen, hvari
han tackar för det bistånd hans män fått under
den förflutna vintern och lofvar snar hjelp samt
uppmanar till troget bistånd för Erik Carlsson,
Erik Nilsson (Oxenstierna), Ivar Gren, Jon Slake
och Trotte Carlsson, »hans älskeliga män och råd»,
tills han sjelf hunne ankomma, hvilket oförtöfvadt
skulle inträffa.
Kriget var sålunda långt ifrån slutadt. Men för
stunden var fienden viken ur landet, och med öppna
armar mottog konung Carl den segrande herr Sten,
när han i Maj månad återkom till Stockholm. Det var
en solglimt, som förgylde konung Carls afton.
Konung Carl insjuknade nemligen i Maj månad, och
ingen kunde råda bot för konungens sjukdom. Han
lät då på sotsängen viga sig vid Christina
Abrahamsdotter. Hennes fader var riddare och
höfvidsman på Raseborg, när konungen vistades der,
och då hade hon vunnit konungens kärlek. Han hade
med henne en son, Carl Carlsson, och en dotter
Anna, hvilken senare blef gift med Håkan Svensson
(Bölja). Åt Sten Stures vård anförtrodde han så väl
enkan som barnen. Sonen Carl var en förhoppningsfull
yngling, men dog snart. I sitt testamente, som
upprättades under sjukdomen, gaf Carl åt sonen och
Christina gemensamt Rönögård och sina köpegods under
Sten Stures förmynderskap. Sonen fick dertill ett
silfkar till helgedom, klenoder och taffelsmide,
som än stod i Danzig; vidare fick han sin faders stora
förgylda svärd och gyllene sporrar, hans radband med
hvita stenar, hans kökstyg till resor om sommaren,
den stora pannan, han fått från Salestad, sängkläder,
bonader, hyender, bolster och annat, som var fördt
från Raseborg.
Åt sin efterlefvande gemål Christina gaf han en jakt,
som hette Täljknifven, och en mindre, som han köpt af
Olof Henriksson, vidare sitt dagliga messa-rede, en
tafla med glas före till helgedom, en liten guldsked
som han fått af sin dotter Magdalena, två svarta
gångare, en hingst, kallad Fogeln, och några ston,
som gingo vid Annerstad i Småland.
Döttrarna Christina och Magdalena skulle behålla
Borgholm och Öland, till dess kronan utlöste
dem. Christina fick dessutom Fogelvik och Viby
vid Tiveden, som hennes moder fick i morgongåfva,
då bröllopet stod på Ekholm; dertill den stora
grå gångaren med ett sto, som gick vid Åbo,
och hingsten, som domprosten i Åbo skänkt till
slädtrafvare. Christinas man, Erik Eriksson
(Gyllenstierna), fick den holk, som var köpt af Arvid
Trolle, och en skål med lock af krystall, beslagen med
förgyldt silfver. Dottersonen Knut Eriksson fick ett
radband, en röd flöjelskappa[1],
fodrad med hermelin,
samt rödt flöjel till en tröja. Dotterdottern Kerstin
Eriksdotter fick en fiolbrun silkesborda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
