Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grep icke sjelfständigt in i händelserna, han leddes
af dem. Och emedan dessa händelser stälde honom emot
de danska och den danske konungen, så begagnades han
som ett verktyg, ett namn.
Den rike herremannen, riksföreståndaren eller
marsken, Carl Knutsson, tänkte lika litet eller lika
mycket som någon annan herreman på fosterlandet,
men hans ärelystnad tvingade honom att söka
vinna höfdingskapet för en makt, som var svensk,
den svenska allmogen, och denna makt var det som
gjorde Carls namn till medelpunkten för hvad som
var svenskt. Att detta var något yttre och icke
något som utgick ur Carls öfvertygelse, visar sig
så väl medan han var marsk, som i synnerhet sedan
han blef konung. Hans handlingssätt som sådan kan
knappast förklaras annorlunda än såsom det af en
rik och mäktig herreman, hvilken med konungakronan
vunnit sitt enda syfte, att stå ofvanom alla sina
likar. Allmogen sjunker till samhällets botten
igen, och Carl tror sig trygg genom sina besoldade
krigare. Förlusten af hans krona – en följd deraf
att en annan herreman begagnar sig af den makt som
Carl låtit glida sig ur händerna – kan knappast föra
honom ifrån eller lyfta honom öfver den gräns, utom
hvilken herremannens blickar icke förmå sträcka sig,
och när han slutligen för tredje gången blir Sveriges
konung, är det samma makt, allmogen, som anförd af
kraftiga män, sådana som Sturarne, under hans namn
upprätthåller och bevarar svensk sjelfständighet.
Dessa män synas bättre hafva uppfattat sin tid
och sin ställning, och man får väl antaga att de
gjorde sig till godo den erfarenhet, som kom
dem till del af föregångarens, Carl Knutssons,
skiftesrika lefnadsverksamhet. Deras verksamhet var
en fortsättning af Carls, och de underläto det försök,
som bröt Carls lycka, försöket att genom konungakronan
höja sig öfver sina jemnlikar.
Men detta blir något, som vi få se i det följande. Ett
godt, ett manligt ord från den döende konungen må vi
minnas, då han uppmanade allmogen att troget strida,
på det att de ej måtte blifva danskmanna trälar till
evig tid. De innebära så väl hans fruktan att sådant
kunde inträffa som hans öfvertygelse, att Sveriges
folk egde tillräcklig kraft att sådant afvärja. Må
detta konungens hopp stå som en vård vid hans minne,
som en maning från hans tid ej blott till den tid som
närmast följde, och som manligen stridde till seger
och ära, utan äfven för de tider som sedan följde
och ännu skola följa.
Måtte aldrig Sveriges folk nämnas någon mans träl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
