Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Axelsson bryter freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holmen skall hafva fått sitt namn af en fru Elsa
Kåre, som lefde före digerdöden och lär hafva varit
en mäkta rik fru. I Löths kyrka förvarades länge en
kyrkobok skrifven på pergament och så gammal, att
den gick tillbaka ända till digerdöden. Den dyrbara
boken förkom vid en af kyrkoherdarnes död år 1744,
men der skall hafva varit antecknadt, att ofvannämnda
fru Elsa fick köra 5 lass sten, när hvar bonde körde
ett till byggande af kyrkogårdsmuren. Man vet ännu
berätta om fruns stora gods, och lemningarna af
en gammal mur, som sträckte sig från vestra kusten
tvärt öfver ön till den östra, utvisas såsom gräns
för hennes område.
I denna hamn befann sig nu Sten Sture. Hans krigsfolk
låg längre norr ut på Öland och en del låg fortfarande
omkring Borgholms slott. Det dröjde icke länge, förr
än det inberättades till Kårholmen, att den kungliga
flottan var synlig till hafs, men den styrde kurs
längre norr ut, som om hon aktade kringsegla Ölands
norra udde.
Herr Sten begaf sig då ditåt och sammandrog sitt folk
längs norr ut på sjön.
Här finnes en numera mycket uppgrundad, men på dessa
tider rymlig och säker vik, som erbjöd en förträfflig
hamn. Den kallades fordom Örahamn, men nu Örbo-
eller Grankullaviken.
Mot denna vik styrde konung Hans med sin flotta,
som var 40 segel stark. Ju mer man nalkades stranden,
desto tydligare kunde man se den svenska hären, som
stod uppstäld »blank som en spegel». Länge betraktade
konungen från sitt skepp dessa krigare, i spetsen för
hvilka han såg några herrar till häst; och helt visst
öfverfor han i sina tankar de gångna åren och hans
faders många strider, hvilka alla båtat till intet,
men lemnat den lärdomen efter sig, att Sveriges krona
icke kunde tagas med våld. Med helt andra blickar
skådades de svenska krigarne af en man, som stod
vid konungens sida. Det var herr Ivar Axelsson. Han
brann af begär att få landstiga och gå löst på det
svenska folket, och hans blick fördystrades allt
mer, när han i konungens anlete tydligt kunde se,
huru fåfängt det var att hoppas på en strid.
Så fort flottan hade ankrat, sände konungen en
båt i land med gisslan till herr Sten, att denne
med full säkerhet och trygghet skulle kunna infinna
sig hos honom. Herr Sten kom också, åtföljd endast
af några få. Han var icke klädd i harnesk,
utan som en ärlig riddare höfdes, när han ej
drog ut till strid utan till ett fredligt samqväm.
När han kommit upp på skeppet, der konungen
befann sig, gick denne honom till mötes på det
allra vänligaste, tog honom i famn och visade
på alla sätt sin välvilliga sinnesstämning. Herr
Sten å sin sida mötte konungen med lika vänlighet
tillbaka. De sade hvarandra tro och ära, heter
det. Ett präktigt gästabud var tillredt ombord, dit
konungen förde sin ärade gäst. Glädjen stod högt i
tak på konungaskeppet. Endast ett öga blickade mörkt
omkring det kungliga gästabudsbordet. Herr Ivar hade
svårt att glömma den smälek, han lidit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
