Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Danmarks plågoris"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bönderne uppretades högeligen öfver dessa
konungens anspråk och ropade: »Skarpa spjut och
pålyxor och dalpilar skall han få!» Svaret gladde
riksföreståndaren, emedan det visade, att han kunde
lita på folket. Men när svek den svenske bonden den
som vunnit hans tro ?
Helt annorlunda var förhållandet med det värfvade
folket, och till en så långvarig belägring som
denna för Kalmar begagnade man sig företrädesvis
af besoldadt folk. Hos dessa var det som bristen
framkallade modlöshet, och det fordrades en sådan
man som Heming Gad för att hålla modet uppe, tills
förhållandena hunno förändra sig. Stadens eröfring
bidrog härtill; likaså ett lyckligt ströftåg inåt
Bleking, hvarvid Lyckebytrakten blef utplundrad. Det
guld och silfver, hans folk den gången vann, skattades
dock mindre än som plägar vara fallet, ty bristen på
lifsmedel var för stor.
Den enda undsättning slottet fick från konungen var
80 lansknektar, som skickades från Malmö i slutet
af November. Heming Gad fick underrättelse om deras
antågande och ryckte emot dem. Han hade dock med
möda förmått folket att följa sig, och när man fått
fienden i sigte, ville folket icke strida, utan
förklarade, »att det ej var förbundet att strida
i öppen mark». Till följd häraf måste Heming Gad
stillatigande se på, huru lansknektarne fortsatte
sitt tåg till Kalmar och upptogos på slottet.
Att missnöje äfven skulle sprida sig till allmogen,
åtminstone till den, som mest varit utsatt för
krigets olyckor, kunde dock icke undvikas. Sådant
var förhållandet med Mörebönderna. Heming Gad klagar
sjelf öfver dem. »Gud ske lof» – skref Paule Kyle till
riksföreståndaren den 22 November 1506 – »att allmogen
i Möre ändtligen har hyllat eder. Det kostade besvär
nog; ty Joachim Trolle hade alldeles hänvändt deras
sinne till kungen, och hvarken jag eller herr electus
(Heming Gad) kunde uträtta något mot dem. Vi måste
slutligen göra den försäkring att blott vilja hafva
foder och täring hos dem, tills vattnet blef öppet.»
Nöden och derunder löften om guld och gröna skogar
af konungens män åstadkom samma verkan här som förut
i Upland, när slaget stod på Brunkeberg.
Flera år förgingo emellertid och i mycket skulle den
krigiske doktor Hemings sinne pröfvas, innan Kalmar
slott återkom till Sveriges krona. Mycket rörande
honom få vi under fortgången af striden tillfälle att
taga kännedom om. Här framstår han som den tappre,
oförskräckte, outtröttlige och oböjlige krigaren och
folkledaren. Omgifven af ständiga faror och bekymmer,
hotad af påfven och den svenske erkebiskopen, är
han lika förtröstansfull, lika liflig i det värf,
han åtagit sig som någonsin förut. Än skrifver han
uppmuntrande bref till riksföreståndaren, än kufvar
han och lifvar på samma gång genom sin ljungande
vältalighet den af det långvariga kriget uttröttade
allmogen.
Så skref han i April 1507 till Svante Nilsson och
uppmanade honom att icke lyssna till danskarnes fagra
tal om fred. »I ären en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
