Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Danmarks plågoris"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ädel och stolt herre», yttrade han, »och hafven ett
helt konungarike i eder hand; speler visligen och
låter framför allt icke nu, då I kommit på hästen,
göra eder till fotgängare igen!» – »Frukta icke»,
skref han en annan gång, »att kungen, såsom ryktet
påstår, skulle vilja angripa Sverige; ett sådant
tal har länge gått bland folket, men sanningen deri
har aldrig stadfästat sig, och om det än skedde, så
kan Gud, som frälste sju kyrkosocknar i Ditmarsken,
också hjelpa ett helt konungarike.»
Störst visar han sig dock onekligen som
folkledare. Det öppna och raska i hans väsende, hans
kraftiga, välljudande stämma, hans tal späckadt med
kraftuttryck, någon gång äfven grofkorniga och råa,
allt detta gjorde intryck på bönderna. Han klagar
sjelf öfver att han under sitt ständiga fältlif hunnit
glömma hoflifvets språk. Så skref han en gång till
riksföreståndarens husfru: »Tyskarne hafva ändtligen
förklarat, att de vilja hafva sitt afsked, om de icke
erhålla sold inom 14 dagar, och ryktet går härnere,
att erkebiskopen vill bannlysa oss. Vill han det och
bannsätta oss här under skärmen[1], då kan han bringa
sin kung med; vi vilja då slå så till honom, att han
skall få tusende djeflar med tillbaka. Ursäkta att
jag talar ett så ohöfviskt språk, men jag har i lång
tid icke varit van att föra hofvets talan.»
Men ingen motgång, ingen möda, inga bekymmer voro
nog stora att bryta modet och ihärdigheten hos denne
man. Slutligen fick han också den glädjen att se
Kalmar slott öppna sina portar.
Det skedde på senhösten 1510. Man känner ej något
närmare om förloppet. Något derefter – den 25 November
– föll äfven Borgholm i riksföreståndarens händer.
Då var också större delen af den tid, som var Svante
Nilsson tillmätt, förliden. Vi befinna oss sålunda med
ens i sista skedet af hans dagar, och äfven nu voro
hvarken bekymren eller striderna slut. Hela Svantes
historia är en krigshistoria; fejder med Danmark,
fejder med Ryssland, och derunder de vanliga inre
striderna med herrarne, som ej heller uteblefvo för
Svante. Se der i korthet historiens innehåll under
de år, som Svante Nilsson var Sveriges höfvidsman.
Vi må nu först fullfölja skildringen af danska kriget,
ehuru åt andra håll, nemligen åt rikets vestra gräns
och till sjös, der vi få se hansestäderna uppträda
mera kraftigt än någonsin på Sveriges sida, och sedan
öfvergå till Ryssland och de inre förhållandena.
"Danmarks plågoris."
Vi påminna oss Åke Hansson (Natt och Dag), den tappre
riddaren, som icke ville öfverraska en konungason, men
som derför måste plikta med att blifva tillfångatagen
i striden. Han blef sedan frigifven och återkom till
Sverige samt blef liksom de öfrige herrarne i Kalmar
dömd som majestätsförbrytare den 1 Juli 1505. Med
riksföreståndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
