Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny erkebiskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick allt efter önskan och redan i slutet
på månaden eller början af September befann sig herr
Sten åter i Sverige.
Då mottog han bref från biskop Otto i Vesterås,
hvari denne lyckönskar honom till återkomsten efter
väl förrättadt värf både för honom sjelf och för
riket, samt omtalar, att han för några dagar sedan
återkommit från mötet i Köpenhamn, angående hvilken
resa han ville meddela riksföreståndaren muntliga
underrättelser, när Gud så fogade, att de träffades.
Med anledning af hvad som dittills skett för
fredens bibehållande med både den östra och den
södra grannen, fordrades att ett större rådsmöte
hölles, der man kunde öfverlägga om rikets
ställning. Riksföreståndaren rådförde sig med
erkebiskopen härom, och denne rådgjorde i sin ordning
med biskop Mathias. Prelaterne funno, »att när så
dråpliga riksens ärenden skulle förhandlas, borde
menige riksens råd af både Finland, Vestergötland,
Värend och Småland ihopkomma (med de öfriga),
hvilket dock icke kunde ske då på hösten, utan borde
uppskjutas till påföljande sommaren».
Men det året, då detta möte skulle hållas, genomdref
erkebiskop Jacob en sak, som genom sina följder blef
ödesdiger för Sveriges land.
En stor högtid firades detta år i Finlands
hufvudstad. En af dess äldre biskopar, som lefde
samtidigt med S:t Birgitta, hade genom Heming Gads
kraftiga medverkan under hans vistande i Rom år 1499
vunnit den äran att få kanoniseras. Det var den år
1367 afsomnade biskop Heming. Den högtid, som nu
skulle firas, var ej kanonisationen, hvilken alltid
försiggick i Rom, utan den bestod i upptagandet af
den heligförklarade biskopens stoft och detsammas
flyttande till Åbo domkyrka. Det var en högtidlighet
som skulle föregå kanonisationen. Men den betraktades
som mycket vigtig. Den var i erkebiskop Jacobs
ögon ett skäl för uppskjutandet af det ofvannämnda
mötet. Han öfvervar också högtiden i egen person,
jemte biskop Mathias i Strengnäs.
Detta egde rum på våren, och sedan började
erkebiskopen framkomma med sitt beslut att
nedlägga sin erkebiskopsstaf. Han talade derom
med riksföreståndaren äfvensom med flere af
rådsherrarne och lät tillika förstå att han
ville hafva sin gamle vän Erik Trolles son till
efterträdare. Riksföreståndaren gjorde invändningar;
han önskade helst, att erkebiskop Jakob blef
qvar på sin plats. Men erkebiskopen stod icke att
öfvertala och utlofvade med hand och mun, att herr
Gustaf Eriksson, om han blefve vald, skulle vara
riksföreståndaren en tro man, »besynnerligen ock
derför, att de voro närskyldte tillhopa».
Rörande anledningen till detta steg af erkebiskop
Jacob förebar han sjelf sin höga ålderdom, som
vållade, »att han icke längre kunde stå stiftet
före». Han var också en redan mycket till åren kommen
man. I 43 år hade han innehaft erkebiskopsstolen
och kunde väl vara trött af de många årens bekymmer
och bestyr. I sjelfva verket gick han der bland de
unge männen, hvilka numera intogo platserna i rådet
och omkring riksföreståndaren, som en gengångare
från fordom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
