Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapen, att ljudet deraf förtogs. På befallning af konungen börjades nu
afrättningen. Den förste som måste framsträcka sitt hufvud för
bödelssvärdet var biskop Mathias i Strengnäs. Just som svärdet blänkte i
luften öfver biskopens hufvud, blef det en rörelse bland den utom
stående menniskomassan, och tvänne män trängde sig fram emot
spetsgården. De voro Olaus Petri, biskopens kansler, och Laurentius Petri,
Olai broder. De skyndade till för att få tala med sin biskop, men
hunno icke längre än till spetsgården, då bödelssvärdet blixtrade och
biskopens hufvud föll. Olaus kunde dervid icke tillbakahålla sin harm,
utan ropade med hög röst: »Detta var en omensklig gerning!» Men
denna oförsigtighet höll på att kosta både honom och hans broder
lifvet. De inrycktes innanför spetsgården, och hade ej en tysk, som
sett och känt dem i Wittenberg i Tyskland, förklarat dem vara tyskar,
så hade ofelbart deras hufvuden fallit.
Efter biskop Mathias framfördes biskop Vincentius och undergick
samma öde, och derpå de öfriga svenska herrarne, först herr Erik
Abrahamsson (Leijonhufvud), och så herr Erik Knutsson (Kurck),
dernäst herr Erik Johansson (Vasa), så Erik Bengtsson Ryning, herr Erik
Nilsson (Gyllenstierna), fru Christinas sambroder, herr Eskil Nilsson
(Banér)[1], Joachim Brahe, Magnus Gren, Erik Kuse, Olof Björnsson,
Gunnar Galle och Bengt Eriksson[2]. Alla dessa tolf voro riksens råd
och hörde till de yppersta slägterna i riket, äfven om en och annan
af dem icke intagit en så framstående plats, att deras namn blifvit
uppburna af minnet. Men namnen Magnus Gren, Erik Kuse och Olof
Björnsson böra vid sidan af Christina Gyllenstiernas gå till efterverlden
för den oförskräckthet och det mod, hvarmed de, hvilka buro dem,
vågade trotsa fienden, då alla andra förtviflade om fäderneslandet.
Efter biskoparne och rådsherrarne kom ordningen till Stockholms
borgmästare och råd. Äfven deras namn må här anföras, mindre för
den ofärds skull, som här drabbade dem, än för den trohet och den
fosterlandskärlek, som de ådagalade, innan de förleddes att tro på
konungens löften. Borgmästarne voro tre: Jöns Gudmundsson, Anders
Olofsson och Anders Henriksson; rådmännen Olof Hansson, Måns Budde,
Baggaus Björn, Anders Rut, Anders Carlsson, Mickel Nilsson, Knut
Öning (Öländing), Erik Helsing, Peder Ersson, Asmund, Mats Krone,
Jakob Pedersson, Nils Birgersson och Heming Grönskalle; inalles fjorton.
Af menigheten uppräknar Olaus Petri, från hvilken vi hemtat denna
namnförteckning, endast dem »som namnkunnige äro». Dessa äro till
antalet femton: Henrik Stråbock, Hans Weser, Simon Skräddare, Långe
Nils, Svarte Sven, Peder Staffansson, Påfvel Skinnare, Gudmund
Skinnare, Erik Smältare, Peder Budde, Anders Köttmånglare, Mats
Tunnbindare, Nils Matsson, Lambert Bårdskärare och Lasse Hass.
Utom dessa föllo många, hvilkas namn aldrig blifvit upptecknade.
Många rycktes ur sina hus och från sina sysslor till stupstocken. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
