Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var fallet med Lambrekt Bårdskärare. Han stod
och rakade, när knektarne kommo och ryckte honom
bort. Andra måste undergå samma öde blott derför
att de icke kunde återhålla sina tårar vid alla
dessa gräsligheter. Den ofvannämnde Lars Hass befann
sig på torget, der en af knektarne fick se honom
gråta och derför drog honom inom spetsgården, der
hans hufvud genast föll. Och icke nog med att dessa
mord skedde utan dom och ransakning, ingen enda af
dessa olycklige, från biskopen till den obetydlige
borgaren, fick tid att bereda sig till döden och
åtnjuta sakramentet. »Konungen» – säger Olaus Petri –
»undte dem icke en klerk, som dem till deras själars
salighet undervisa kunde, det man dock uppenbara
mördare, tjufvar och röfvare i deras yttersta förgynna
plägar, att ändå kroppen varder förderfvad, må dock
själen behållen varda.»
Ännu ett svek af konung Christian berättas från denna
blodsdag. En mängd hade dolt sig undan i källare
och på andra undangömda ställen, och när det kom
till konungens kunskap, lät han förkunna en allmän
tillgift. Men knappt hade de godtrogna menniskorna
låtit häraf framlocka sig, förr än de grepos och
dödades. Flere tjenare, hvilka kommo inridande till
staden till sina herrar, blefvo ryckta af sina
hästar och med stöflar och sporrar upphängda. Inalles
skola nittiofyra män denna dag blifvit afrättade.
Följande dagen fortsattes slagtandet. Kettil Skrifvare
och sex eller åtta med honom fingo då sätta till
lifvet. De döda kropparne lågo då ännu qvar upplagda
i trenne högar, de andlige för sig, rådsherrarne
och borgarena för sig. Och ständigt ökades de
dödes antal. Att räkna dem, som hängdes i galgen på
Stortorget, var omöjligt, säger åsynavittnet Olaus
Petri, »ty galgen var ofta full och sällan tom.» Det
var icke mera fråga om att ens till skenet spörja,
hvad den eller den hade gjort, utan konungen sade
genast: »han skall hänga!» och dermed var saken
afgjord. »Det var en ynkelig och jemmerlig syn» –
säger samma åsyna vittne – »huru blodet med vatten
och träck, som så års vara plär, rann i rännstenarne
ned af torget, der alla fruktade och gåfvo sig vid,
ty ingen visste, huru länge han behöll sitt lif.» Men
icke blott de arme borgarenas lif, äfven deras egendom
var till spillo gifven. Deras hus utplundrades;
allt guld och sifver, alla penningar och alla varor
af något värde borttogos såsom förbrutet gods,
och det betraktades som en handling af kunglig nåd,
att hustrurna fingo behålla de tomma husen.
Så kom då lördagen den 10 November. De förflutna
dygnen hade blidväder rådt, så att en förfärlig stank
från liken hade utbredt sig öfver hela staden. De
oerhörda gräsligheterna synas derjemte hafva hos
konungens omgifning ingifvit fruktan för ett vaknande
hämdbegär hos desse borgare, hvilka, om de retades
till en uppresning, lätt nog kunde blifva farligare,
än man förestälde sig. Biskop Jöns Andersson rådde
derför konungen att skaffa liken ur folkets åsyn,
och det beslöts att låta bränna dem. Derför uppfördes
på Södermalm ett stort bål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
