Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit liken utfördes och uppbrändes. Äfven
riksföreståndarens, herr Sten Stures lik, som redan
nio månader legat i sin graf, uppgrofs och kastades på
bålet tillsammans med liket af en son, som dött kort
fore fadern. Det säges att konungen vid åsynen af herr
Stens förmultnade qvarlefvor i öfvermåttet af sitt
vilddjurslika hat och sin hämdelust bitit i dem.
Det berättas äfven att konungen låtit till sig
upphemta fru Christina och, sedan han utfarit mot
henne i de hårdaste ord och tillmälen, förelagt henne
att välja mellan trenne dödssätt: att brännas, dränkas
eller lefvande begrafvas. Den unga frun skall dervid
hafva fallit afdånad till golfvet, men konungens
omgifning, som rörts af hennes olycka och skönhet,
hade utverkat, att hon sattes i fängelse. Visst är,
att hon jemte sin moder fru Sigrid Banér och sin
halfsyster fru Cecilia af Eka samt hennes dotter
Margareta, den mördade Joachim Brahes enka och den
undflydde Gustaf Erikssons syster, blifvit insatt
i fängelse. Deras bortförande till Danmark skedde
först 1521. Gamla fru Sigrid – säges det – skall hafva
blifvit kastad i en säck för att dränkas, men blifvit
genom mellankomna böner derifrån befriad.
Dagen förut eller den 9 November uppsatte
konungen ett öppet bref till landsorterna, hvari
tillkännagafs hvad som skett i Stockholm och hvarför
det skett. Erkebiskopens anklagelse – så ock biskop
Ottos och en Upsalakaniks rörande våldet på erkebiskop
Jacob och Arnö – anföres och hans uppfordran till
konungen vid hans konungsliga ed och ära att döma
öfver så uppenbara kättare och bannemän. »Då läto
vi tillhopakalla» – heter det vidare – »biskopar,
prelater, doktorer och lärde, de visaste i Sveriges
rike, att de skulle döma en rättfärdig dom, som den
heliga skrift utvisar.»
Derefter upprepas domen; »och derför hafva vi nu»
– fortsätter konungen – »låtit strax öfvergå dem,
hvad S:t Eriks konungs lag innehåller och utvisar,
att kättare och bannemenniskor böra straffas. Och
hade vi icke låtit sådant straff öfvergå dem, så vore
fruktandes att bannbref af Romarekyrka skulle hafva
gått öfver allt riket och besynnerligen öfver dem af
våra kära undersåtar, som med lögnaktigt tal blifvit
lockade att nedbryta Stäkets slott. Nu hoppas oss,
att alle våra undersåtar skola vara fria för, att vi
sådant straff hafva låtit gå öfver dem, hvilka i så
ohörliga gerningar varit de ypperste. Och vilja vi
dermed i fred och rolighet styra och regera Sveriges
rike och hålla eder alla vid Sanct Eriks konungs lag
och rätt!»
Man ryser vid den krönte mördarens hyckleri, och när
man ställer vid sidan af hvarandra detta bref och
dem som skrefvos innan han ännu fått Stockholm och
Sveriges krona, instämmer man lifligt i Olai Petri
ord om de så kallade bannemännen: »intet räknade
konung Christian dem för bannemän, när de hyllade
honom för sin konung; icke heller räknade han biskop
Vincentius och biskop Mats för bannemän, då de med
erkebiskopen krönte honom, men nu måste de brännas
som bannemän! Dock Gud hafver denna öfverdådigheten icke förgätit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
