Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Upplösningen af Unionen. Gustaf Erikssons barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han ville taga honom med sig till Danmark för att låta honom
uppfostras vid sitt hof.
Helt naturligt ville konungen af den lofvande gossen göra en danskvän,
som sedan kunde blifva honom och äfven hans son till ett stöd
inom det svenska riket, en tanke som var helt naturlig hos konungen,
då gossens hela fäderneslägt jemte de befryndade Oxenstiernorna burit
danska färger, med undantag blott af gossens jemförelsevis obetydliga
fader och farfader. Men dessa konungens afsigter genomskådades af
gamle herr Stens skarpa blick. Denne afböjde det lysande anbudet,
stack gossen undan och skickade honom till föräldrarne, hvilka då
vistades på Åland. Vi påminna oss, att herr Erik Johansson då hade
Kastelholms slott i förläning.
Åren gingo. Sten Sture dog och Svante Nilsson blef Sveriges
riksföreståndare. Då återfinna vi Gustaf Eriksson vid skolan i Upsala.
Tio år äro förflutna, han är 20 år gammal och är skickad af sina
föräldrar till skolan för att inhemta bokvett. En dansk vid namn Ivar
var då skolmästare, och då det en gång berättades för honom, att
Gustaf sagt: »Se hvad jag vill göra; jag vill draga upp i Dalarne och få
Dalboarne ut och slå Juten på näsone», gaf mäster Ivar honom stut.
Gustaf drog då ut sin dart, som han bar vid lifvet, högg igenom boken,
som då lästes – det var en historia om Alexander den store af Curtius
– och sade: »Hej, jag tör gifva dig och din skola tusan .....!» Dermed
gick han ut och kom der aldrig mer. Mäster Ivar skall då hafva
sagt: »Nobilium nati noluntali quid pati» eller på svenska:
»Adelssönerne vilja intet tåla!» Sedermera gingo länge bland folket sägner
om Gustaf Eriksson från den tid han vistades i Upsala skola, huru
han i sin röda rock af engelskt kläde och med sin silfverdart vid sidan
tillsammans med sina kamrater vandrat ut till Qvarnbo eller gästat de
närliggande prestgårdarna i Wänge och Björklinge samt varit med på
vargskall, jagat och varit lustig.
Fem år derefter finna vi Gustaf Eriksson, nu en ung herre om
26 år, vid Sten Sture den yngres hof. Denne var, som vi veta, gift
med en halfsyster till Gustafs moder. Af krönikan skildras Gustaf vid
denna tid på följande sätt: »i marken – d. v. s. på slagfältet, i striden
– var han frimodig, driftig och mannelig nog, men bland godt
sällskap och lag, der var han med höfliga skämt lustig, i snack och tal
alla andra öfverlägsen, så att han kunde göra dem alla lustiga och
glada med sig, och der han skulle handla och tala om något, som
högvigtigt var, så visste han med besked och sådana skäl föra det
fram, att det hade anseende med sig och man hörde honom gerna.»
Oaktadt sitt glada och lustiga lynne älskade den unge mannen
att sluta sig till gamla och förfarna män och höra deras tal. Han
hade bland dessa ofta tillfälle att höra den gamle Heming Gad, och
otvifvelaktigt utöfvade denne med sin rika erfarenhet och
menniskokännedom ett stort inflytande på Gustaf. Det berättas, att doktor
Heming sammanskrifvit en historia, som utgjorde en kär läsning vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
