Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Strengnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifvelse, hvari man finner den olikhet med den föregående tidens konungaförsäkringar, att intet ord nämnes om de andliga och verldsliga herrarnes företrädesrättigheter.
Rådets skrifvelse är stäld till »alla, som sanningen söka och älska», och utgick sålunda till hela kristenheten. Den innehåller en vidlyftig berättelse om de sista tilldragelserna i Sverige och en förklaring af de orsaker, hvarför Sverige uppsagt den trolöse konung Christian tro och lydnad samt utkorat den oöfvervinnlige fursten och herren herr Gustaf till sin ende rätte och nådige konung och herre. »Men om erkebiskop Gustaf» – så slutar den långa skrifvelsen – »som är en upprorisk och blodgirig man och af sitt fädernesland allt ondt förskylt hafver, hafva vi enhälleligen samtyckt och beslutat, att han skall blifva af Sveriges rike evärdeligen utestängd och sålunda bekomma lön för sin öfverdådighet, i det han både andligt och verldsligt lättfärdeligen förstört och i oordning kommit hafver, och blifva evärdeligen landsflyktig.»
Så hade emellertid riket fått en infödd konung, femtiotre år efter den sistes, Carl Knutssons, död. Konungavalet i Strengnäs är tillika ett svar på de gamla danska anspråken, hvilka äfven den nye konungen derstädes icke dröjde att höja, och dermed var unionen i sjelfva verket upplöst och det hundraåriga arbetet att åstadkomma ett sjelfständigt Sverige afslutadt. När man jemför denna tid med den föregående och tager i betraktande den tystnad, som råder kring riksföreståndarne i fråga om konungavärdigheten, hvilken till och med den siste inhemske konungen afstyrkte sin efterträdare i makten att eftersträfva, frågar man sig gerna, hvarför riksföreståndaren af år 1521 icke allvarsammare, än som skedde, drog i betänkande att tillträda en värdighet, som för riksföreståndaren af 1471 icke ens sattes i fråga. Men dels voro förhållandena nu i väsentlig mån förändrade, dels insåg man bättre än någonsin nödvändigheten af en konung, och dels slutligen var genom den siste unionskonungens framfart ödsligheten så stor omkring riksföreståndaren, att största delen af de faror, hvilka skulle uppstått för Sten Sture, alldeles icke funnos för Gustaf Eriksson. Han stod ensam utan medtäflare med det befriade riket bakom sig, der hvarje hjerta klappade af beundran och tacksamhet och kände sig lifvadt att våga det yttersta för honom, som äfven i den högsta nöd aldrig tviflat om fosterlandets framtid och för detsamma vågat och offrat allt.
Sedan denna vigtiga handling försiggått, skred man till afgörandet af de frågor, som närmast framkallat mötet, och bland dem i första rummet till den, som framlagts af de närvarande rådsherrarne från Lybeck. Saken var svår, ty skulden till Lybeck var stor, och Lybeckarnes fordringar gjorde den ännu större. De ville nemligen hafva betalning genast eller ock sina gamla privilegier förnyade. Det förra var en omöjlighet, det senare åter lände riket till största skada. Men af de två onda tingen valdes det mindre, om man ens kan tala om att här var tillfälle att välja. Den 10 Juni utfärdades privilegiiurkunden för Lybeck hufvudsakligen, men äfven för Danzig och
Hansan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
