Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skulden till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det beslut fattats, »att all den kyrkotionde, som det året öfver hela riket fölle», skulle ingå till konungen. I afseende på indrifvandet och erläggandet af dessa medel, mötte både beredvillighet ock motvilja. Man hör konungen uttala både tadel och beröm. Erkebiskopen och biskoparne i Vesterås och Strengnäs, alla nyvalde, erhålla vitsord för berömvärd verksamhet.
Här i Vadstena fattades ytterligare beslut om betydliga bevillningar både af kyrkan och städerna. Kyrkan skulle lemna två tredjedelar af sin tionde för detta år. Konungen var sträng i utkräfvandet af hvad som blifvit beviljadt, men nöden var tillika stor och oviljan likaså. Fogdarne »skulle granneligen hafva ögonen på bönderna, att intet undandoldes» – skref konungen, medan man å andra sidan finner allmogen rent af vägra att aflemna sin tionde. Tegel omtalar med afseende på dessa tvådelar af tionden, att biskoparne först uttogo sin andel och sedan förkunnade konungens bref för allmogen om de till afbetalning å riksens gäld beviljade tvådelarne, hvarvid de hemligen och oförmärkt ingåfvo den menige man, att de skulle begära lösa tionden för penningar, nemligen efter 2 öre spannen, ehuru han på den tiden gälde en half mark, emedan de eljest icke det året kunde få så deras åker. – Mycket inflöt, men icke allt, och må hända är det konungens egna ord, som den nämnde krönikeskrifvaren anför, då han säger, att »biskoparne och klerkeriet härutinnan månde bruka ett listigt och förtäckt stycke».
Det var naturligt att Gustaf i det trångmål, hvari han befann sig, skulle kasta sina blickar på kyrkan, som stod der med sina stora jordagods och sin rikedom på guld och silfver, och ju mera de nya lärorna vunno insteg hos honom, desto strängare blef han i sina fordringar, och desto mera växte de. Äfven klostren måste, liksom biskoparne och kyrkorna, utlemna månget dyrbart klenodium. Redan år 1524 måste Vadstenaklostret utlemna den heliga Katarinas dyrbara silfverskrin. Biskop Hans klagade deröfver, men konungen ursäktade sig med rikets trängande nöd. Nydala kloster måste afstå en dyrbar monstrans, och undangömdt silfver framletades, så fort det kom till konungens kunskap, att sådant fans.
Vid samma tid (1524) började konungen lägga krigsfolk i borgläger, som det hette, i klostren. Han gjorde om nödvändigheten deraf en framställning på det härofvan omnämnda mötet i Vadstena detta år. De församlade vägrade dock sitt bifall till konungens förslag, men uttalade deremot den önskan, att biskoparne måtte tillse, det god ordning måtte i klostren införas. »Deraf kunde riket» – heter det – »hafva mera gagn och mindre förtal än af dessa borgaläger, som i gamla fördrag voro platt afdömde.» Detta oaktadt måste konungen begagna sig af klostren till det anförda ändamålet. I November 1524 tillkännagaf han för biskop Hans i Linköping, att han »förskickat krigsfolk i köpstäder och kloster och till biskopen sjelf 30 båtsmän, hvilka skulle hafva öl, kost och täring» hos biskopens klerker under vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
