Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och gammaltidsbiskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin goda rätt. Ser man åter på den föregående tiden, då Peder Jakobsson framträder som en trogen Sturehusets tjenare, är man färdig att anse konungen hafva gått alldeles för strängt tillväga. Man styrkes deri vid genomläsandet af ett bref från Peder till biskop Hans i Linköping. Brefvet andas idel höghet och värdighet. Man tycker sig höra en man tala, som med djup känsla för vigten af sitt kall och sin egen ringhet underordnar sig Herrans vilja och har sin kyrka, sitt land och sin nästa stadigt i sigte.
Sedan han omtalat de stora lidanden, som hans biskopsstol under de föregående åren lidit, säger han, »att det är med stor smärta som han genom de vördige kapitelherrarnes enstämmiga val och Dalkarlarnes mogna råd liksom mot sin egen vilja blifvit kallad till den biskopliga värdigheten». – »Ehuru vi hade kunnat» – fortsätter han derefter – »lefva långt lättare och lugnare utan slik börda, så äro vi dock icke födde för oss sjelfva, men för vårt fädernesland och vår nästa. Men när jag betraktar mina brister, vet jag icke, om jag skall sörja eller glädjas öfver denna värdighet. Ty ju högre man stigit, desto farligare är det att falla. Under dessa mitt ängslande sinnes tvifvelsmål har jag intet annat botemedel än att fly till Gud med bön, att han, som gifvit mig hedern, ock sjelf må uppehålla mig och gifva, att jag må lefva ett lif, som anstår en så hög värdighet.»
Intet ord finnes i detta bref, som antyder upprorsmannen, och man kan icke tänka på någon förställning eller något begär att genom öfverdrifven biskoplig fromhet söka ställa sig in hos biskop Hans, för hvilken det snarare skulle varit kärkommet att i den nyvalde embetsbrodern finna en stark och väldig stridsman för kyrkans rättigheter med öppen blick för dessa och tidens kraf. Vi återkomma här nedan till denne man och utvecklingen af hans öde.
Den nyvalde erkebiskopen delade Vesteråsbiskopens öde. Han »lade sig allt för hårdt och fast i försvar» för den afsatte biskop Peder, och det behöfdes icke mera för att konungen skulle finna sak med honom. Han hade varit domprost och var Gustafs kansler på riksmötet i Strengnäs. Vi minnas, huru väldigt han der uppträdde för Gustafs val till konung. Men hos en man så noga om sin makt som Gustaf och som både af egen erfarenhet och af sin kännedom om den föregående tidens olyckor, vållade af Sveriges erkebiskop, var gjord misstänksam, var det naturligt, att en man, som visade sig hafva vilja och mod att klandra en styrelseåtgärd af honom, icke var sådan, att han länge skulle vilja hafva honom vid sin sida. Och något annat gjorde icke Gustaf till det första än afsatte de båda prelaterna. Äfven erkebiskop Knut komma vi att i sammanhang med biskop Peder här nedan närmare skildra. De begåfvo sig båda till Dalarne, hvarifrån de ganska snart läto höra af sig.
Det nya erkebiskopsvalet utgör en vigtig punkt i denna tids historia. Det egde rum någon af dagarna mellan den 10 och 14 September 1523, och den som valdes var den Johannes Magnus, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
