Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och gammaltidsbiskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi såsom påflig legat sågo anlända till Strengnäs under pågående riksdagsförhandlingar. Det var en man i sina bästa år – 35 år gammal – och till börden af den gamla Store-slägten. Han hade som Sten Sture den yngres ombud kommit till Rom och sedan efter dennes död vistats der som enskild man. I Mars 1523 skickades han af den dåvarande påfven, den allvarlige Adrianus VI till Sverige, att der motarbeta det öfverhandtagande kätteriet och å påfvens vägnar vaka öfver kyrkans angelägenheter.
Han begaf sig på väg öfver Polen, der han äfvenledes hade ett påfligt ärende att handlägga, och drog från Danzig sjöledes öfver till Sverige. Här steg han i land i östgötaskären. Af slottshöfdingen på Stegeborg ombesörjdes hans vidare färd norrut, och han begaf sig utan att sammanträffa med biskop Hans i Linköping – hvaröfver denne yttrade missnöje – raka vägen till Strengnäs. Vid hans ankomst hit mottogs han på Gustafs befallning af Thure Jönsson på det ärofullaste. Konungavalet hade då redan försiggått, och mellan den nyvalde konungen och det påfliga sändebudet var till en början förhållandet det allra vänligaste och bästa. Påfven Adrianus hade utlofvat en reform, konungen och hans råd gladde sig deröfver, och legaten å sin sida lefde i hoppet att kunna åstadkomma för trons och kyrkans frihet »hvad han i sitt sinne länge påtänkt» och trodde på konungens löften att hämma det lutherska kätteriet samt lyssnade gerna till hans begäran att gå tiil väga utan buller och onödigt uppseende. Han skref till biskop Hans den 1 Augusti 1523: »Eders nåde må vara fast öfvertygad att min ankomst till Sverige icke varit onyttig; låt vara, att jag snart begifver mig derifrån; men jag har undersökt såret för att så mycket verksammare kunna hela det.»
I September skulle legaten återvända till Rom. Den 10 i denna månad skref konungen sjelf till påfven och förklarade sin och folkets glädje öfver legatens ankomst, men beklagade tillika, att denne icke kunnat verka till kyrkans fullkomliga ordnande, hvartill orsaken vore, att stiftskyrkorna saknade biskopar. Sedan sådana blifvit utnämnde och legaten återvändt med full myndighet, ville han bistå honom i alla ärenden, som rörde kyrkans värdighet och den kristna tron, samt enligt biskoparnes beslut utrota allt kätteri. För kyrkans frihet hade han kämpat mot hennes vildaste fiende konung Christian. Icke heller nu ville han låta kyrkan lida något intrång, om blott den apostoliska stolen förordnade sådana biskopar, som hölle sig inom sina gränser och sörjde för frid och endrägt bland konungens undersåtar samt så försvarade kyrkans frihet, att de i ingenting gjorde kronan skada. Det var icke hans mening att inskränka påfvens rätt vid biskoparnes förordnande, han ville blott sammanknyta en fast vänskap mellan andliga och verldsliga män. Legaten kände de män, som voro i fråga till biskopar, och konungen hyste till honom ett sådant förtroende, att han önskade, »det påfven ville åt honom anförtro den svenska kyrkans reformation».
Dagarne derefter inträffade valet till erkebiskop. Den 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
