Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peder Grym var en gammal Sture-tjenare, liksom den afrättade biskopen, men han var ingen framstående man. Under befrielsekriget var han Gustaf Wasas man, men sedermera hade han skilt sig från konungen och begifvit sig till Dalarne. Konungen skref sjelf till honom och försökte med löfte om tillgift förmå honom att återvända, men förgäfves. Han flydde med prelaterna till Norge, och det lyckades icke konungen att få honom utlemnad. När han från Norge återvände till Dalarne, är ovisst. Då man måste antaga, att Peder Grym verkligen visste, hvem den falske Sturen var eller åtminstone att han icke var den han gaf sig ut för, så sjunker Peder Grym ner till en simpel bedragare. Så långt kunde hvem som helst tänka tillbaka, att icke denne Nils var herr Stens och fru Christinas son. »Det är icke mer än vid fjorton år sedan herr Stens bröllop stod» – skref Gustaf till erkebiskop Olof i Trondhjem – »och kunde för den skull icke hafva så gammal son som den skalken är.» Af denne Peder Grym fick emellertid den unge drängen den undervisning, han behöfde för sitt uppträdande, och Peder Grym är allt igenom verksam för honom mot konung Gustaf.
»Junker Nils» eller Daljunkaren, såsom han vanligen kallas, visade sig först i det nordliga Dalarne, i Siljanssocknarne, hvarifrån Gustaf sjelf börjat sin frihetskamp. Här berättade han för allmogen, som redan var missnöjd med både nyheterna inom kyrkan och gärderna och sålunda var böjd att lyssna till den som kunde lofva dem bättre tider – här uppträdde Daljunkaren och berättade under sorg och med klagande röst, huru han blifvit tagen af konungen från Kalmar och förflyttad till hofvet, der han blifvit hållen liksom i fängelse. Efter han var bördig till riket efter sin fader – sade han – så kunde konung Gustaf icke lida honom, utan så ofta som konungen såg honom, grep han till sin värja och ville dräpa’n. Yttermera sade han, att konung Gustaf hade öfvergifvit den kristna tron och blifvit en Luther eller hedning.
Så ofta som han nämnde sin föregifne faders, Sten Stures namn, grät han bitterligen, och detta gjorde ett sådant intryck på dalkarlarne, att de gräto med, och han båd dem ofta midt under sitt tal, att de skulle falla på knä och läsa Fader Vår och Ave Maria för hans faders själ, tackade dem sedan för det de haft hans fader så kär, och bad dem, att de ock ville låta honom, sonen, njuta någon gunst hos dem. – Sådana ord gjorde åsyftad verkan. Dalkarlarne utvalde åt honom en lifvakt af unga och raska karlar, och hans anhang började snart tillväxa. Dalkarlarne voro redobogne att våga något för hans skull.
Med anledning af de svåra gärderna hade ombud från Dalarne varit i Upsala vid Distingen detta år och der framburit sina klagomål till konungen. Denne besvarade klagomålen med ett bref, hvari han upplyste allmogen om förhållandet med gärderna, men hvari han tillika förmanade dem att icke sätta någon tro till »den skalk, som utsprider det stora rykte, sägande sig vara herr Stens son, det dock besinnas skall, att han far med lögn, bedrägeri och skalkhet». Något derefter, när underrättelserna från Dalarne blefvo mera hotande, fann konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
