Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man tycker sig spåra den gamle Linköpingsbiskopens inflytelse vid dess författande. Det var dock för alltid förbi med den biskopliga makten i det furstliga omfång, som den egde under medeltiden.
Huru stora förändringar, som än blefvo en följd af dessa beslut i Vesterås, förblef dock sjelfva läran ovidrörd. Blott det bestämdes såsom en allmän grundsats, att Guds uppenbarade ord skulle vara rättesnöre i allt och att det skulle öfver allt rent och klart predikas. Men i gudstjensten fick den gamla ordningen följas. Man må dervid komma i håg att icke heller i det öfriga Europa den nya lärans bekännare samlat sig under någon bestämd uttalad form. Den Augsburgiska bekännelsen framlemnades först tre år efteråt.
Å de fattade besluten utfärdade konungen ett stadfästelsebref, och från rådet utgick ett öppet bref till rikets menige inbyggare, som kringfördes af hemvändande deltagare i mötet.
Sedan beslut var fattadt och skrifvelserna blifvit vederbörligt undertecknade och beseglade, vände sig konungen sjelf personligen till biskoparne och affordrade dem deras slott. Först äskade han af Magnus Sommar i Strengnäs Tynnelsö slott, och biskopen svarade, att han ville det gerna upplåta och derutöfver vara så rik och så fattig, som konungen honom hafva ville. Konungen upptog svaret nådeligen och svarade, att det skulle vara biskopen mycket till godo, så länge han lefde. Ett behagligt svar fick konungen likaledes af biskop Magnus Haraldsson i Skara, när han af denne fordrade Leckö.
Derefter kom ordningen till biskop Hans Brask. Men när konungen af honom äskade Munkeboda slott, började den gamle mannen sucka och stamma och kunde icke få fram något svar. Det gick honom synbarligen djupt till sinnes att nödgas lemna ifrån sig det slott, der han i så många år varit vand att hafva sin hofhållning och emottaga riksföreståndare och konungar. Ännu mera grämde det honom att se den nya tiden växa honom öfver hufvudet och liksom trampa på hans skuldror. Hans gamle vän, Thure Jönsson, steg då upp och sökte fälla ett godt ord för honom. Han bad konungen i betraktande af biskopens ålder och anseende unna honom Munkeboda på hans lifstid. Men den obeveklige konungen sade der kort nej till, och fordrade dertill säkerhet, att biskopen icke skulle med ord eller gerning, hemligen eller uppenbarligen, stämpla något mot konungen och riket. Åtta närvarande herrar af riksens råd – deribland Thure Jönsson, Lars Siggesson och Holger Carlsson – gingo då för biskopen i borgen. Fyrtio af hans hofmän, som följt honom till riksdagen, framkallades att aflägga sin ed åt konungen. De framgingo hvar efter annan och räckte handen åt slottsfogden i Stockholm på konungens vägnar. Sjelf förbjöds biskopen att lemna Vesterås, tilldess han dertill fått konungens tillstånd, och detta gafs honom icke förr än konungen hunnit taga Munkeboda i besittning.
Dermed slutade Vesterås riksdag, en riksdag hvars beslut bildar rågången mellan tvänne vidsträckta rymder af tid. Den af dessa, som vetter mot oss, bär vittnesbörd om den djupa betydelse, som detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
