Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhandtagande nya, en rörelse, hvartill ämnen visserligen icke saknades, såsom vi här nedan blifva i tillfälle att visa, och hvilken med en sådan man i spetsen som biskop Hans må hända blifvit farlig nog. Men detta gjorde han icke. Konungens personlighet, den styrka och kraft, som han utvecklade, inverkade utan tvifvel på det beslut, som biskopen fattade, men man torde äfven få taga biskopens verkliga fosterlandskärlek i betraktande såsom ett bestämmande skäl. Han kunde ej tvinga sig in uti och böja sig under de nya formerna, och han ville icke gripa till våldsamma åtgärder – då återstod för honom intet annat än att vika undan och försvinna.
Må hända mognade icke detta beslut förr än senare, vid konungens besök i Östergötland, och till följd af de anordningar, som derunder vidtogos rörande Linköpings stift. Konungen anlände, såsom vi här ofvan omnämnt, de första dagarne af Augusti till Vadstena. En förlikning ingicks då till det yttre mellan honom och biskopen. Konungen lofvade att glömma allt det framfarna och tog af synnerlig gunst biskopen, hans kyrka och kapitel med tjenare och landbor i sitt beskärm, men under det att den ena handen gaf, tog den andra så djupt, att biskopen kände sig förintad. Biskopskräklan liksom smälte bort i hans hand. Det var ej nog med de 1,500 mark, som han årligen måste förbinda sig att lemna konungen; en kunglig procurator tillsattes – det var en af biskopens kaniker vid namn Jöns Petri – och bekläddes med sådan makt i stiftet, att biskopens blef så godt som ingen.
Detta var rågan på den kalk, som biskopen måste tömma, och numera eftersinnade han blott, huru han skulle kunna lemna riket, utan att kränka sin värdighet och heder. Dertill hörde att förmå konungen upphäfva den borgen, som rikets förnämsta män iklädt sig för honom. På ett gästabud, som han höll för konungen i Linköping, lyckades han vinna denna sin önskan, hvarjemte han anhöll hos konungen att få begifva sig öfver till Gotland och der hålla visitation, hvarifrån han dittills hindrats så väl af kriget som af konungens egen vägran. Gotland hörde nemligen under Linköpings biskopsstol. Nu beviljade konungen denna hans begäran och gaf honom tillika skriftligen sitt förord till danska slottsherren på Visborg.
Så snart konungen lemnat Östergötland, begaf sig biskopen till Söderköping, der han steg ombord och seglade till Gotland. Men här dröjde han ej länge, utan steg åter till skepps och skall då hafva utropat, när han var kommen ut på sjön: »Blåse nu upp hvad väder som vill, blott det icke bär åt Sverige!» Han landsteg i Danzig, hvarifrån han skref till konungen och bad honom skydda hans stift samt afstå från kätteriet; han hade af storm blifvit drifven till Danzig och der af sjukdom qvarhållits. Gustaf svarade i ett skarpt bref och gaf biskopen lejdebref att återkomma. Men han kom icke. Sten för sten refs i hans hemland ned den byggnad, som utgjort hans stolthet, men han hoppades ännu alltid på bättre tider, och hem kom han icke. Ännu 1533 skref han från Danzig till invånarne i sitt biskopsdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
