Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens kröning. Dalupproret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade hört – skrifver hon – att den ärlige man junker Nils nu låg i Rostock i ett ärligt fängelse både med mat och öl, som en riddersman bör att göra, men att de ej ville släppa honom, förr än hans moder och broder komme der personligen till Rostock till honom.
Dessa brefutdrag visa Daljunkarens öde. Han begaf sig från Jemtland åter in i Norge. I Dalarne hade han förlorat allt förtroende. I Januari 1528 skref han ett bref till dalkarlarne, hvari han uppmanar dem att välja sig till riksföreståndare och framhåller konung Gustafs okristliga och omilda våld och regemente samt påminner om att, när riket stod på en nåludd, så frälstes det af de ärlige, gode, trofaste dalamännen, då ingen annan af riksens allmoge sitt fädernesland frälsa ville. Så talar han om grefven af Hoya och säger, att när slika utländske män hafva skattat den fattiga allmogen och taskan full hafva, så draga de åt Tyskland fanenom i våld. Men herr Sten hade fört ett berömligt regemente; »och hans rätta och äkta son, den är jag», heter det, »Sveriges rikes infödde ypperste ädling. Hvad dvälja I då längre? Hvad beråda I? Hvad stå I? Tagen mod och hjerta till eder!» Det hjelpte dock icke. Icke heller det att han påstod konung Gustaf vara död, en tro som äfven var utspridd i Norge.
Till Skotland kom emellertid icke bedragaren. Han synes hafva ämnat sig till den fördrifne konung Christian, men blef fasthållen i Rostock. Och dit kom bud från konung Gustaf med klagomål öfver rymmarens förrädiska stämplingar i Sverige och öfver hans stöld af de 40 marker från hans förre husbonde. Konungen fordrade mannens utlemnande af rådet, och ett bref framlemnades från fru Christina, hvari hon förklarade, att han ej var hennes son. Rådet villfor konungens begäran och utlemnade flyktingen till grefve Johan af Hoya, som på hösten kom öfver till Stralsund och Rostock. Grefven lät genast afrätta den utlemnade. – Sådant slut fick Daljunkaren, som i sjelfva verket icke är annat än en biperson i denna rörelse bland dalkarlarne. Med dem afgjordes saken af konungen personligen.
Strax på nyåret den 12 Januari 1528 höll Gustaf sin kröning i Upsala. Några dagar förut hade på konungens befallning de nyvalde biskoparne i Strengnäs, Skara och Åbo låtit i Strengnäs domkyrka viga sig i sina embeten af biskop Peder i Vesterås. Det skedde icke utan tvekan å deras sida, men konungen hade strängeligen låtit dem förstå, att de antingen måste låta viga sig eller ock lemna sina biskopsstolar. Efter ett sammanträde med rådet om lördagen den 11 Januari verkstäldes kröningen med all prakt på söndagen. Herr Thure Jönsson bar dervid guldäplet, herr Lars Siggesson såsom marsk svärdet och herr Holger Carlsson spiran. Men kronan bars icke framför konungen, utan stod på altaret. Biskop Magnus Haraldsson i Skara höll högmessan, och Olaus Petri predikade. Tretton af de närvarande herrarne blefvo slagne till riddare af konungen. Bland dem voro Lars Siggesson och de båda bröderna Fleming samt Johan Thuresson och Peder Hård.
När högtiden i kyrkan var slut, gick konungen i full konungslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
